Bildkälla: YouTube

Vem är Lucy Woodward? Och varför noterade jag henne först för några dagar sedan?

Lucy är en ung amerikansk musikalisk entertainer med fin känsla för jazz, funk, soul, R&B och andra närbesläktade musikstilar. Skälet till att man ska kalla henne entertainer, och inte bara rätt och slätt sångerska, är hennes förmåga att engagera både sig själv och publiken i en skön blandning av musikalitet, själ och humor. Hon ska helt enkelt upplevas. Varje försök att beskriva henne i text är dömt att misslyckas. Därför slutar jag försöka här, och hänvisar er istället till länkarna nedan.

Men varför har jag inte noterat denna fina musikartist förrän helt nyligen? Det beror naturligtvis på mina bristande kunskaper, men jag tror inte heller så många andra i Sverige har hört talas om Lucy Woodward. I så fall är det ytterligare ett exempel på vår gemensamma bristande uppsikt på vad som händer på musikscenen i andra länder. Det är lite förvånande denna gång eftersom Lucy återfinns i ett land vi brukar ha vår uppmärksamhet riktad mot.

Hur som helst – som vanligt tog jag hjälp av nätets musikaliska associationer när jag hittade Lucy. Jag utgick från Gin Wigmore, men kanske skulle jag lika gärna kunna ha använt Amy Winehouse, Bette Middler eller Caro Emerald som utgångspunkt. Lite av dessa artister finns i Lucy – men framför allt finns väldigt mycket genuin Lucy Woodward. Kanske skulle jag också ha hittat henne via en av mina andra favoriter, Nellie McKay, som är en av Lucys främsta inspirationskällor.

Lucy föddes 1977 i England i en musikfamilj med fokus på opera och seriös musik. Hennes far är engelsman och hennes mor amerikanska. De flyttade så småningom till Holland där fadern blev ledare för en kammarkör. När föräldrarna separerade flyttade Lucy med sin mor och bror till USA. Modern försörjde sig där som musiklärare, körledare – och professionell magdansös. Lucy tog tidigt piano- och flöjtlektioner, och hon tog sina första sånglektioner när hon var tolv år. På sommarloven besökte hon sin far i Holland, och låste där ofta in sig i hans studio och lyssnade på jazz och R&B. Som sextonåring antogs hon till Manhattan School of Music för att studera jazz, men lämnade skolan redan efter ett år. Hon ville pröva sina egna vingar som singer-songwriter.

De närmaste åren uppträdde hon i olika konstellationer, och försörjde sig som servitris mellan varven. 2003 hade hon skaffat sig tillräcklig uppmärksamhet för att få ett kontrakt med Atlantic Records, och spelade där in sitt första album – While You Can. Albumet rönte viss framgång, och Lucy turnerade och syntes i nationell TV. Lucy kände sig dock inte nöjd med vad hon åstadkommit, och sökte vidare efter sin musikaliska identitet.

2008 kom så hennes andra album, nu på egen etikett – Lucy Woodward Is … Hot and Bothered, och 2010 hennes tredje album – Hooked. På dessa två album utvecklades Lucy till den artist hon nu är. Båda albumen är mycket bra – men den naturkraft som Lucy är bör helst avnjutas live under en klubbspelning snarare än på en välredigerad platta. Jag tror ni håller med mig när ni upplever de fem låtarna nedan. Mycket nöje!

Babies

Use What I Got

Stardust

Please Baby Please

Too Much To Live For

Bildkälla: 123RF

Céu visade vägen till Brasilien. Hon blev den musikaliska bro jag behövde för att ta mig hit. Brasilien är förvisso inte mitt enda musikaliska hem, men jag känner mig numera hemma här. Jag har aldrig varit i Brasilien, men jag har det senaste året lyssnat så mycket på brasiliansk musik så jag känner mig som en musikalisk immigrant. Och jag vill lära känna mer av landet och musiken.

I den musikaliska värld vi känner oss hemma i är det lätt att trivas. Ibland också att jubla. Men om man efter en tid av trivsel och avtagande jubel vill något mer – något annat? Vad gör man då? För min del finns två vägar. Jag kan stålsätta mig och försöka förstå det som är svårt att förstå – att lära mig njuta av det som är disharmoniskt eller på annat sätt inledningsvis störande – och därmed till en början svårt att tycka om. (Till exempel en opera av Alban Berg.) Eller jag kan försöka hitta själ och nyanser i sådant som inte stör, men som inte heller engagerar. Just det senare ter sig i vår moderna värld, rik på avtrubbande stimuli, som en särskilt svår och intressant utmaning.

Det var så jag, delvis på grund av okunnighet, upplevde det mesta av latinamerikansk musik tidigare. Men bara delvis på grund av okunnighet. Musiken har också en air av lättsamhet som inte riktigt kunde engagera mig – tidigare. Jag krävde blues och tungt sinne eller svängig jazz. Och gärna röster med starkt personlig klang och markerad frasering. Nu är det annorlunda. Jag har lärt mig höra andra nyanser.

Céu var ingången. Det tog en tid innan mitt lyssnande vande sig, men nu är hon en kär musikalisk gäst i vårt hem. (Se artikel 28 maj 2013.) Hennes musik är latinamerikansk och exotisk, men även universell. Därmed finns drag av olika slags musik som vi hört i andra sammanhang tidigare. Märkligt nog hör jag till exempel svensk jazz från 50-60-tal i fina Veu Da Noite. Men det finns också anknytningar till modern populärmusik. Jag tycker framför allt att hennes första album, Céu, är osannolikt bra.

Med hjälp av nätet letade jag efter mer brasiliansk musik att anamma. Det var inte lätt. Jag hade ännu inte hittat nyanserna, och jag sökte fortfarande de speciella rösterna. Jag hittade så småningom Maria Rita, som visade sig vara dotter till en legendarisk brasiliansk sångerska – Elis Regina. När jag hörde och såg Maria insåg jag att rösten spelar en annan roll i den brasilianska musiken än den gör i anglo-amerikansk populärmusik. Den är ett instrument som inte överglänser alla andra instrument. Den är ren och klar och sången framförs utan starka klangmarkeringar. Sällan hör man någon ”waila”.

Men det finns andra element som ger engagemang och liv. Ackompanjemanget innehåller många intressanta ljud och rytmer, och vokalisten använder sin scenpersonlighet snarare än röstförvrängning som uttryck. Och så har vi publiken. I många av de videoklipp jag återkommande tittar på och lyssnar till har samspelet med publiken en viktig roll. Alla kan texterna och sjunger gärna med. Inte på det tafatta sätt som kan ses i många andra delar av världen, utan med stort engagemang och deltagande. Och vokalisterna strålar av glädje. Känslan går genom bildskärmen, och upplevelsen är stark. Musiken spelar en annan roll här än den musik jag lyssnat till tidigare. Något mer annorlunda är svårt att begära. Svårlyssnad musik som jag lärt mig tycka om har inte förändrat mitt lyssnande mer än Brasiliens lättsamma populärmusik. Det hade jag inte väntat mig. Jag utmanar er att också försöka. Börja med länkarna nedan. De leder till artister som inte är särskilt kända i Sverige. Botanisera sedan gärna vidare på YouTube.

Det medges att jag bara skummat brasiliansk populärmusik på ytan. Kanske får jag anledning att revidera min karaktäristik när jag lyssnat mer. Jag kommer med all säkerhet att snart ta mig till Rio för att få vara med i Brasiliens musikaliska äventyr. Brasilien har, efter viss möda, blivit ett av mina musikaliska hemländer. Och jag känner som när jag som barn började lyssna på engelskspråkig rock- och popmusik. Jag förstod inget av texterna, men jag upplevde ändå starkt musiken. Kanske tack vare att jag inte förstod texterna.

Jag återkommer så småningom med enskilda brasilianska artister i fokus.

Maria Rita: Cara Valente

Roberta Sá: Samba De Um Minuto

Maria Gadú: Ne Me Quitte Pas

Vanessa Da Mata: Boa Sorte

Marisa Monte: Danca Da Solidao

Rita Lee: She Loves You

Céu: 10 Contados

Foto: Antoine Doyen

Var finns Hindi Zahra?

Hindi Zahra var i Göteborg i april 2011 utan att jag visste om det. Hon spelade på Brew House och recenserades i pressen. Inget av detta noterade jag. Mer än så. Jag kände inte till henne förrän för någon månad sedan. Först då noterade jag henne på en upptagning på Youtube, och fångades av hennes musik och hennes uttryck.

Men kanske är min ouppmärksamhet inte enda orsaken till att jag inte noterat Hindi förrän nyligen. Hennes första album Handmade kom 2010, och det är hennes hittills enda. Hindi föddes i Marocko 1979, och flyttade till sin far i Paris som femtonåring. Hon ville bli sångerska och musiker, och kombinerade arbete med att skriva låtar som senare låg till grund för hennes första album. Det fick stor uppmärksamhet på många håll. Möjligen alltför stor uppmärksamhet för ett fortsatt produktivt låtskrivande. Idag förtjänar flertalet artister inte sitt levebröd främst genom att sälja plattor utan genom turnéer. Hur mycket kreativitet finns det utrymme för under ett hektiskt turnéliv? Är kanske the Beatles fantastiska låtskatt och skivproduktion följden av att de tidigt beslöt sig för att sluta turnera och uppträda? Och det är kanske inte en tillfällighet att Melody Gardot skrev låtarna till sina finstämda första två album innan sitt stora genombrott. Sedan vidtog idogt turnerande, och hennes tredje album kom först efter en lång turnépaus.

I GP:s recension från framträdandet på Brew House talas om en Hindi med grupp som tycks trötta efter en lång turné. Är hon fortfarande trött, någonstans på turné? Förhoppningsvis inte. Jag hoppas att hon funnit kreativ ro, och att hennes nästa album kommer snart. Hennes första album gav mersmak. Där finns musikaliskt släktskap med Madeleine Peyroux och Melody Gardot, men också en egen ton med rötter i den egna ursprungskulturen. I sångtexterna blandar Hindi ibland engelska med berberspråk – som här i Imik Si Mik. Och i hennes största låtframgång Beautiful Tango finns ett stråk som ger de västerländska klangerna en annorlunda känsla. Musikvideon är underbart vacker. Old Friends är ovanlig, men skön.

Hindi Zahra  heter egentligen Zahra i förnamn, och Hindi är hennes efternamn. För att forma sitt artistnamn kastade hon dock om ordningen. Allra mest tycker jag om Hindis enkla och akustiska upptagningar. Hennes röst och inlevelse och det enkla gitarrackompangemanget får mig då att stanna upp och bara njuta. Här är två sådana inspelningar av samma låtar som ovan.

Imik Si Mik

Beautiful Tango

Bildkälla: Last FM

Efter upptäckten av Céus annorlunda brasilianska musik gjorde jag en djupdykning i det brasilianska. Dock utan att ännu ha funnit något som fått mig att lyssna särskilt uppmärksamt. Istället ledde Internets musikaliska associationer mig till Portugal och fadomusiken. Den portugisiska bluesen har jag då och då lyssnat förstrött till, men aldrig riktigt stannat vid. Men Ana Moura fick mig för någon månad sedan att stanna upp och att lyssna. Som så ofta numera var Youtube platsen för första mötet, och att se henne sjunga ger en extra dimension åt upplevelsen. Utan att riktigt förstå varför dras man in i Anas fadovärld.

Ana beskrivs idag som en av de starkast lysande fadosångerskorna. Ibland är hennes musik modernare än den klassiska fadon. Hon använder ofta en större ackompanjerande grupp än vad som varit vanligt i fadomusiken. Då och då sjunger och spelar Ana och hennes medmusikanter snabbt och medryckande – men likväl själfullt. Jag tycker mycket om just medmusikanternas ackompanjemang. De utgör tillsammans med Anas starka närvaro en helhet, men likväl kan man klart urskilja deras bidrag och känsla.

Kanske är de sånger som fångar mig inte särskilt traditionella. Kanske någon  tycker att de närmar sig andra genrer alltför mycket. Det må vara hänt. För mig skapar de en möjlighet att närma mig fadon.

Och nu kommer Ana till Sverige igen. Hon spelar på konserthuset i Stockholm den 10 oktober och på Stora teatern i Göteborg den 11 oktober. Det blir första gången jag ser henne. Hon lär vara något alldeles extra att se och höra livs levande.

Como Uma Nuvem No Céu

Fado Loucura

Desfado

Bildkälla: Quit Mumbling

Jag har noterat att musik som innehåller olika stilarter eller teman ofta tilltalar mig särskilt mycket. Den får gärna ha en “symfonisk” uppbyggnad med växlande teman, med det kan också röra sig om en mer sammansmält form – en slags musikalisk legering. Bra exempel på den förra sorten är musiken på jazzrockgruppen Chicagos tidigare album, liksom Queens fina Bohemian Rhapsody. Ett gott exempel på den senare sorten är den musik som det svenska bandet Koop skapat.

Koop är i flera avseenden ett udda band. Till att börja med är Koop i egentlig mening inte ett band utan en elektronisk musikduo bestående av Oscar Simonsson och Magnus Zingmark. Deras musik är skapad på elektronisk väg genom samplingar i kombination med gästinstrumentalister och gästvokalister. Genom åren har de använt sig av inte mindre än åtta gästvokalister – Ane Brun, Yukimi Nagano, Hilde Louise Asbjornsen, Earl Zinger, Cecilia Stalin, Kristina Jansson, Mikael Sundin och Stephen Simmonds.

Koop kallar sin musik för “romantisk swingtronica”. Den beteckningen uttrycker på ett träffande sätt vad det handlar om, särskilt på de senare albumen. Här kombineras 30-talsswing med elektronik och techno. På albumet Koop Islands skapar man därutöver en karibisk känsla. I samspelet och kontrasten mellan de olika komponenterna uppstår intressant och mycket njutbar musik. Den tycks mig också tidlös. Jag har genom åren från tid till annan återkommit till deras musik, och den har alltid känts opåverkad av tidens tand. Kanske bidrar dess olika komponenter till att den känns tidsmässigt hemlös – eller, om man så vill, hemmahörande i många tidsepoker. Retro, men ändå så modern.

Den som inte lyssnade på Koop när det (senast) begav sig bör definitivt göra det nu. De har gjort fyra album – Sons of Koop (1997), Waltz for Koop (2002), alternativa mixningar och tagningar av Waltz for Koop (2004) samt Koop Islands (2006). Det återstår att se om det kommer fler. Jag rekommenderar framför allt Waltz for Koop från 2002 samt Koop Islands från 2006. Här är några exempel från dessa båda.

Waltz for Koop

Summer Sun

Soul for Sahib

Relaxing at Club F****n

Koop Island Blues

Let’s Elope

Whenever There Is You

Bildkälla: Last FM

Då och då har toner från det andra Amerika – det södra – hörts bland myllret av tonerna från det norra Amerika och tonerna från Europa. Men det har inte varit många som hörts tydligt i bruset. En Antônio Carlos Jobim, en José Feliciano, en Carlos Santana, en Eliane Elias, ett Gotan Project (bara delvis från latinamerika) – och några till.

Man kan naturligtvis tro att det beror på kommersiella krafter. Dessa brukar kunna skilja sådant som går att sälja från sådant som inte går att sälja. Av någon anledning finns här en tvekan. Jag kan känna den inom mig själv. Musiken ligger på ett sätt nära musik jag tycker om, men det finns något som gör att den sällan griper tag i mig. Varför engagerar latinamerikansk musik mig oftast inte? Varför är den musikens själ inte i harmoni med min livsrytm och livston?

Kanske har jag nu ändå funnit en väg in i det latinamerikanska – den brasilianska sångerskan Céu (Maria do Céu Whitaker Poças). Hennes musik är inte i första hand traditionell. Tvärtom innehåller den många nya ljudbilder, men musiken har en melodisk och rytmisk bas i det latinamerikanska. Jag vet inte exakt vad det är i hennes musik som gör att jag börjar lyssna mer intensivt, men någon slags bro till mina tidigare erfarenheter bygger hon. Musiken är ändå något helt nytt för mig.

Allt eftersom jag lyssnar vidgar jag mitt perspektiv och tar till mig mer och mer. Det är som om Céu möter mig vid den brasilianska havsstranden och för mig in i den musikaliska regnskogen.  Där väntar en fantasieggande ljudmatta och Céu börjar sjunga. 10 Contados. Jag är fast.

Det jag tidigare i det latinamerikanska uppfattat som en ström av toner som flyter mig förbi blir med Céu en urkraft som drar mig med. Och mycket som tidigare varit mig kärt i musiken släpper jag – i varje fall tillsammans med Céu. Jag litar på henne. Vi fortsätter ett stycke till och där dyker hennes band upp. Det har inte många medlemmar, och spelar dessutom med urskiljning. Allt är sparsamt och lättjefullt, men svänger ändå. Malemolência.

Sedan lyssnar jag hela dagen på sådan musik som  jag aldrig lyssnat till förut. Grains de Beauté Musiken finns utgiven på hennes tre album CéU (2005), Vagarosa (2009) och Caravana Sereia Bloom (2012). En del låter konstigt, annat låter lite falskt, men jag låter mig inte störas. Och så blir det kväll och Céu sjunger Véu da Noite – nattens slöja.  Detta kan vara början på något nytt.

Malemolência

Grains de Beauté

Véu da Noite

Bildkälla: BACKSTAGE AT.COM

Missade ni Paloma Faith 2009? Många hörde säkert några gånger hennes stora hit New York, men skaffade inte hennes fina första album. Det bör man göra. Do You Want the Truth or Something Beautiful? är ett album med idel starka låtar i fina arrangemang – professionellt framförda av Paloma, med ett starkt personligt uttryck.

Det är ung musik med omisskännlig brittisk touch. Den är svår att karaktärisera, men jag skulle nog helt enkelt vilja kalla den “popmusik” i 60-talets betydelse. Här finns soul, r&b, musikal, music hall, gospel och nog fler influenser i en mycket personlig blandning. Kanske är det just den blandningen som får det att låta brittiskt för mitt öra. Storbritannien var under 60-talet och en tid framöver en intressant smältdegel för många olika slag av populärmusik. Då blandades ofta genrer som man dittills inte trott vara förenliga – inte minst av storheter som the Beatles.

Jag fångades först av Palomas röstklang eftersom den har drag av Amy Winehouse, men insåg snart att Paloma inte är en blek kopia av Amy. Paloma Faith är en stark artist i egen rätt. Faktum är att hon en gång tackade nej till att bli medlem i just Amy Winehouse band. Paloma ville satsa på en egen karriär. Läs gärna mer om hennes bakgrund och karriär här.

Hennes andra album Fall to Grace kom 2012. Det är inte dåligt, men har inte lika stark profil som det första. Ska man skaffa ett av de två bör man definitivt satsa på Do You Want the Truth or Something Beautiful?. Det är inte många debutalbum som har en sådan räcka av starka låtar. Faktiskt inte en enda svag. Och Paloma har varit med och skrivit samtliga. Här är några smakprov. Play On!

Mer:

Play On

Upside Down

My Legs Are Weak

Do You Want the Truth or Something Beautiful

Bild från omslaget till Live in Paris

Alltsammans började med Diana Krall. Eller snarare startade på nytt.

I den intensiva ungdomstiden upptäckte jag, som många andra, ny musik nästan varje dag. Den var ofta genuint ny, men ibland bara ny för våra öron. Vi erövrade ständigt nya och gamla musikaliska kontinenter, och gjorde dem till delar av våra liv. Någonstans avstannade dock denna musikaliska expansion för min del, och det tror jag hände för många. Kanske var det när vi skulle etablera våra egna roller i samhället. Så mycket annat krävde då vår uppmärksamhet. Vi försökte kanske kompensera med samlingsplattor från våra ungdomsdecennier, men de kunde inte väcka några nya livsandar. Bara upprepa vad vi redan visste. Och den nya musik som fanns fick aldrig riktigt fäste, och inte heller den som funnits sedan länge. Andra upplevelser och intryck tog över musikens roll i resan mot nya världar. Inget fel i det, men något gick ändå förlorat.

Men så en dag i början av det nya millenniet hörde jag en Bacharach-låt i en för mig ny tolkning. Sångerskan hade en djup och sensuell röst, och hon sjöng långsamt och inlevelsefullt. Rösten hade i några partier av låten något av Dusty Springfields skarpa klang, men den hade också fler och mjukare fasetter. Och så var det det vackra och återhållsamma pianoackompanjemanget. Låten var The Look of Love och sångerskan var Diana Krall.

Jag uppfattade inte hennes namn, och det tog någon dag innan jag lyckades identifiera henne. Och det var inte förrän jag köpt det enda album som den stora skivbutiken i Göteborg (det fanns sådana på den tiden) hade inne som jag insåg att sångerskan och pianisten var en och samma person. Albumet hette Love Scenes (1997). Senare följde The Look of Love (2001), When I Look In Your Eyes (1999) och hyllningsalbumet till Nat King Cole, All For You (1996). Då hade jag hunnit bli en inbiten fan och ville ha alla hennes album, det vill säga även de två tidigare, Stepping Out (1993) och Only Trust Your Heart (1995). Så kom då milstolpen Live in Paris (2002), en konsert på l’Olympia 2001 som gavs ut på både DVD och CD. DVD-upptagningen från konserten är magnifik. Det är helt enkelt den bästa konsertinspelning jag sett och hört. Diana och hennes medmusikanter levererar en lång rad mycket fina tolkningar av jazzklassiker i en mästerlig konsertproduktion. Bland alla hennes medmusikanter på scen vill man då främst nämna hennes nära musikpartners Andrew Wilson, Jeff Hamilton och John Clayton.

Det är just som uttolkare av klassiker Diana har sin styrka. Ja, där står hon i en sådan särklass att hon får mycket namnkunniga artistkolleger att framstå som okänsliga och nästan banala. När hon exempelvis drar ned tempot i I’ve Got You Under My Skin gör hon jaget i texten till en mer sårbar och långt mer intressant person än jaget i den lättsammare och mer lättviktiga version som många amerikanska manliga sångare gjort till sin.

Diana Krall gjorde musiken viktig för mig igen. Och hennes musik bildade så småningom broar till annan musik. Jag insåg att pianojazz med trio eller kvartett var den kombination som fick mig att njuta allra mest. Jag såg ofta för min inre syn en bar där de alltför livfulla gästerna hade dragit vidare, och kvar satt en pianotrio och spelade för att förnöja sig själva och ett fåtal gäster. Den typen av scen kräver ett visst slag av musik, och det var den musiken som talade till mig.

Jag tror att broar är nödvändiga för att vi ska komma vidare i vår utveckling, vare sig det gäller musik, litteratur eller något annat. Det behöver finnas inslag i det nya som knyter an till något vi redan känner till och uppskattar för att vi ska komma vidare och uppskatta de inslag som är mer främmande. Dianas musik har bildat broar till många andra slag av musik, men vilken var bron till hennes? Förmodligen Burt Bacharach och den svaga återklangen av Dusty Springfield från 1960-talet. När väl den bron var passerad kunde jag lära mig njuta av allt annat Dianas musik har att erbjuda. Och det är ingen svårsmält musik – snarare tvärtom. Den är inte heller ny – långt därifrån. Jag hade hört många av låtarna tidigare i många andra versioner, men de hade aldrig gripit tag i mig. De hade känts allltför slätstrukna för mitt öra. Men med Diana blev mycket välkända kompositörer, som till exempel Irving Berlin, Cole Porter och George Gershwin, viktiga även för mig. Hon blev helt enkelt min bro till en enorm sångskatt. Diana kunde ge sångerna mer liv än någon annan artist jag tidigare hört.

Vilka artister bildade då Diana bro till? Bland äldre musiker som jag efter kontakten med Dianas musik knutit nära kontakt med framstår Bill Evans, Chet Baker och Billie Holiday som särskilt viktiga, och det finns många fler. Och bland de nya musikerna finns till exempel alla jag redan skrivit om på Musik.pm – inte minst Hiromi Uehara. Men hur kan man komma från Diana Krall till exempelvis Gin Wigmore? Hur ser den bron ut? Ja, man behöver då passera över flera broar, till exempel Billie Holiday och Amy Winehouse. Och så måste man våga ta stegen över bron, och inte bita sig fast vid den musik man en gång gjort till sin.

En för mig viktig egenskap hos Diana Krall är hennes förmåga att vara både stark och intim, både intensiv och lågmäld. På ett av hennes senaste album, Quiet Nights (2009), låter hon det intima och sensuella ta överhanden och förminskar därigenom både sig själv och sångerna. Det blir inte bra. Lite Dusty Springfield behövs. Dessbättre är hon tillbaka med sin starka röst på senaste albumet Glad Rag Doll (2012).

Jag har bevistat ett antal av Dianas konserter på olika ställen i Europa. Bäst av dessa var nog konserten på jazzfestivalen i Juan-les-Pins i juli 2006. Men jag tror att det inte är en vågad gissning att hennes bästa konsert var den på l’Olympia 2001. Jag hade mycket gärna velat vara där, men jag har istället sett den ett stort antal gånger på DVD. Den rekommenderas verkligen varmt. Ska man skaffa ytterligare ett album så rekommenderar jag särskilt The Look of Love – men med det tidigare nämnda undantaget så rekommenderar jag alla Dianas album.

Den som följer Musik.pm har noterat att där nästan enbart finns kvinnliga musiker. Jag har funderat över varför, men har inget säkert svar. I ungdomsåren var den manliga dominansen nästan lika stor bland de artister jag lyssnade till. Möjligen har Diana här spelat en roll för vilken väg mitt musiklyssnande tagit. Vi får se hur det blir i framtiden.

Några smakprov från Live in Paris:

I Love Being Here With You

The Look of Love

East of the Sun and West of the Moon

All or Nothing at All

I’ve Got You Under My Skin

Devil May Care

Bildkälla: Brooklyn Vegan

Vad hände med Nellie McKay? 2004 gjorde hon som 19-åring stor succé i USA med det kritikerrosade dubbelalbumet Get Away From Me – en titel som uppfattades som en ironisk blinkning till Norah Jones då så populära genombrottsalbum Come Away With Me. (McKay har dock själv sagt att titeln syftade på hennes egen blyghet.) Nellie McKay beskrevs i en recension av Get Away From Me som en blandning av Doris Day och Eminem. Den liknelsen är dock bara giltig för ett första, och därtill missvisande, intryck av McKay och hennes musik. Hon ser glad och käck ut på skivomslaget, och melodierna har ibland en liknande framtoning, men minst av allt är McKays låtar oförargliga. De innehåller vass samhällssatir. Och liknelsen med Eminem avsåg nog främst rap-inslagen i några av låtarna. Men karaktäristiken var givetvis slagkraftig som recensionsrubrik.

Den artist jag istället associerade till när jag först hörde McKay var amerikanen Tom Lehrer, som gjorde oförglömlig musikalisk samhällssatir på 1960-talet. Liksom McKay framförde han sina satiriska sånger till eget pianoackompanjemang. Bådas satirer är utomordentligt skarpa. Kanske stannar dock likheten där. Lehrers stil gav inte någon ytterligare dimension till de skarpa texterna, men McKay skapar genom sin väna framtoning en förhöjande kontrastverkan. Bådas texter behandlar dock viktiga och djupt allvarliga ting i samtiden – men framförs i en form som är ägnade att roa och oroa.

Om vi ett ögonblick bortser från McKays texter så måste också sägas att hon är en mycket skicklig musiker. Till att börja med har hennes melodier fina musikaliska kvaliteter. De spänner över många musikaliska genrer – jazz, cabaret, folkmusik, rap och många fler – och hennes sång och eget ackompanjemang är också av hög klass. På sitt första album står hon för alla vokala inslag och spelar själv flera av de ackompanjerande instrumenten. Den musikaliska bredden, och förmågan att på ett effektivt sätt i text och musik kritiskt gestalta samhällsfenomen, ger grund för att beskriva McKay som något av ett universalgeni. Texterna och det musikaliska bildar satiriska och ibland sorgsna helheter. De är ofta feministiska, men har också andra sociala och politiska teman.

Vad hände då med Nellie McKay? Det är ovanligt att debuterande artister får ge ut dubbelalbum, men efter visst motstånd från skivbolaget Columbias sida lyckades hon ändå få göra det. När hon sedan spelat in ett omfattande material till sitt andra album uppstod samma meningsskiljaktighet. McKay ville att hennes andra album skulle innehålla fler låtar än vad Columbia ville. Denna gång ville inte skivbolaget ge efter, vilket kan tyckas märkligt efter den dundersuccé som det första albumet gjort. Och inte heller McKay ville ge med sig. Det innebar att materialet blev liggande utan att bli utgivet. Men marknadsföringen hade redan börjat, och ett tilltänkt skivkonvolut fanns återgivet på flera webbsidor.

Eftersom jag blivit begeistrad över det första albumet letade jag på nätet för att se om inspelningarna möjligen fanns tillgängliga någonstans. Och jag lyckades faktiskt hitta det outgivna låtmaterialet på en rysk (!) site. Den CD jag kunde bränna med de nedladdade låtarna utgör nu en fin klenod i min CD-samling.

Så småningom gjordes dock en uppgörelse, och McKay kunde släppa sitt andra album med titeln Pretty Little Head (2006) på eget skivmärke – med hela låtmaterialet. Naturligtvis köpte jag även det. Det albumet är nog av samma klass som det första, men det skiljer sig i stil inte väsentligt från Get Away From Me. Överraskningseffekten finns därmed inte kvar. Hon har sedan gett ut ytterligare tre album – Obligatory Villagers (2007), Normal as Blueberry Pie – A Tribute to Doris Day (2009) och Home Sweet Mobile Home (2010) – alla av hög klass. De två senaste är utgivna av Verve Records. Ja, det blev faktiskt så småningom en tribut till Doris Day, men i egen McKaysk stil.

Man kan spekulera över vad det hade inneburit om McKay hade böjt sig för Columbias krav. Hade hon då med Columbias marknadsföringsresurser varit fortsatt storsäljare på skivmarknaden – och mer attraktiv internationellt? I Sverige och övriga Europa var McKay aldrig speciellt känd, men hon kunde kanske ha blivit det med fortsatt synlighet i USA. Å andra sidan hade inte McKay varit den konstnär hon är om hon hade accepterat Columbias villkor.

McKay har en bakgrund som stand-up commedienne, och hon har inlett en skådespelarkarriär. Hon vann en Theatre World Award 2007 för sin rollprestation i The Threepenny Opera på Broadway, och hon har haft mindre roller i ett par filmer. Hon har även skrivit show- och filmmusik. Ännu så länge är det dock hennes produktion som singer-songwriter som varit mest framgångsrik – och särskilt då hennes första album. Även om det albumet skulle bli det enda som man i efterhand kommer att minnas så har Nellie McKay gjort en stor insats. Man kan nog säga att hon med Get Away From Me skapat en egen specialgenre, och sedan fortsatt fylla den med sin egen högklassiga och ofta samhällskritiska musik. Genren väntar på att fyllas med fler alster skapade av andra artister, men då måste kanske först tidsandan vända.

Här är några smakprov från Get Away From Me, flertalet framförda live:

Mer:

It’s A Pose

I Wanna Get Married

Sari

Dog Song

Clonie

Manhattan Avenue

Won’t U Please B Nice

Bildkälla: murmullostrasloscristales

Jag tror vi ofta väljer musik som ett slags ackompanjemang till den känslostämning vi befinner oss i. Det kan vara stämningen för stunden eller en mer långvarig grundton. Och ibland använder vi musiken för att frammana en stämning vi vill leva i. Den musik jag tidigare ville skulle ackompanjera mitt liv är därför inte nödvändigtvis den jag föredrar idag. Jag trodde till exempel att tiden för det storslagna blues- och souluttrycket var över för min del. Jag anser fortfarande att Aretha Franklin är en av de största soulsångerskor som funnits, men jag använder inte längre hennes musik. Arethas musik har inte blivit sämre, men jag är inte densamma. Min känsla är en annan. Än mer gäller det de stora gitarrhjältarnas musik.

Just därför är det anmärkningsvärt att Beth Hart och Joe Bonamassa hittat en ton som, åtminstone tillfälligtvis, väcker min känsla för storslagen soul och blues till liv igen. Deras gemensamma album Don’t Explain kom 2011, men jag upptäckte det först förra året. Eftersom jag är särskilt svag för bra röster är det Beth Harts del i samarbetet som får mig att lystra – hennes röst är själfullt mäktig – men Joe Bonamassas gitarr och arrangemangen i övrigt är naturligtvis viktiga för helheten. Gitarr och syntstråkar smeker fram harmonierna i balladerna.

Som så ofta numera är det just balladerna som tilltalar mig mest, och här hittar vi musik från vitt skilda epoker. Lyssna till Billie Holidays klassiker Don’t Explain (1944), Brook Bentons I´ll Take Care Of You (1959), Carolyn Franklins (Arethas syster) Ain’t No Way (1968) och Melody Gardots Your Heart Is As Black As Night (2009). Melody Gardot gör fina versioner av sina egna låtar, men när Beth Hart griper tag i Your Heart Is As Black As Night inser man att Melody kan skriva låtar som också har potential att bli tidlösa klassiker, tolkade av olika artister under många år framöver. Beth Harts och Joe Bonamassas version ligger nära originalet, men de lägger till några musikaliska figurer och klanger som ändå gör låten till deras egen.

Med dagens terminologi skulle många säga att Hart och Bonamassa gjort ett antal covers. Det finns ibland något lätt nedvärderande i sådan karaktäristik. Jag har svårt för det sättet att tänka. Det faktum att en låt skrivits av någon annan, och ibland framförts av många andra, gör inte den aktuella inspelningen mindre värd. Det är artistens tolkning som är avgörande för kvaliteten, och det är ingen tvekan om att Hart och Bonamassa gör fina tolkningar. Ibland balanserar deras ballader på gränsen till det banala. Klarar man den gränsen brukar det då bli särskilt vackert. Utsikten är vackrast nära stupet, men tar man ett steg till går det illa. Hart och Bonamassa låter oss skåda utsikten.

Beth Hart har gjort flera bra album på egen hand, men jag tycker att hennes röst kommer allra bäst till sin rätt i detta samarbete med Bonamassa.  Den som vill se hur hon klarar sig utan Bonamassa kan göra det på Nalen i Stockholm den 19 februari. Jag rekommenderar ett besök.