Nellie McKay

Bildkälla: Brooklyn Vegan

Bildkälla: Brooklyn Vegan

Vad hände med Nellie McKay? 2004 gjorde hon som 19-åring stor succé i USA med det kritikerrosade dubbelalbumet Get Away From Me – en titel som uppfattades som en ironisk blinkning till Norah Jones då så populära genombrottsalbum Come Away With Me. (McKay har dock själv sagt att titeln syftade på hennes egen blyghet.) Nellie McKay beskrevs i en recension av Get Away From Me som en blandning av Doris Day och Eminem. Den liknelsen är dock bara giltig för ett första, och därtill missvisande, intryck av McKay och hennes musik. Hon ser glad och käck ut på skivomslaget, och melodierna har ibland en liknande framtoning, men minst av allt är McKays låtar oförargliga. De innehåller vass samhällssatir. Och liknelsen med Eminem avsåg nog främst rap-inslagen i några av låtarna. Men karaktäristiken var givetvis slagkraftig som recensionsrubrik.

Den artist jag istället associerade till när jag först hörde McKay var amerikanen Tom Lehrer, som gjorde oförglömlig musikalisk samhällssatir på 1960-talet. Liksom McKay framförde han sina satiriska sånger till eget pianoackompanjemang. Bådas satirer är utomordentligt skarpa. Kanske stannar dock likheten där. Lehrers stil gav inte någon ytterligare dimension till de skarpa texterna, men McKay skapar genom sin väna framtoning en förhöjande kontrastverkan. Bådas texter behandlar dock viktiga och djupt allvarliga ting i samtiden – men framförs i en form som är ägnade att roa och oroa.

Om vi ett ögonblick bortser från McKays texter så måste också sägas att hon är en mycket skicklig musiker. Till att börja med har hennes melodier fina musikaliska kvaliteter. De spänner över många musikaliska genrer – jazz, cabaret, folkmusik, rap och många fler – och hennes sång och eget ackompanjemang är också av hög klass. På sitt första album står hon för alla vokala inslag och spelar själv flera av de ackompanjerande instrumenten. Den musikaliska bredden, och förmågan att på ett effektivt sätt i text och musik kritiskt gestalta samhällsfenomen, ger grund för att beskriva McKay som något av ett universalgeni. Texterna och det musikaliska bildar satiriska och ibland sorgsna helheter. De är ofta feministiska, men har också andra sociala och politiska teman.

Vad hände då med Nellie McKay? Det är ovanligt att debuterande artister får ge ut dubbelalbum, men efter visst motstånd från skivbolaget Columbias sida lyckades hon ändå få göra det. När hon sedan spelat in ett omfattande material till sitt andra album uppstod samma meningsskiljaktighet. McKay ville att hennes andra album skulle innehålla fler låtar än vad Columbia ville. Denna gång ville inte skivbolaget ge efter, vilket kan tyckas märkligt efter den dundersuccé som det första albumet gjort. Och inte heller McKay ville ge med sig. Det innebar att materialet blev liggande utan att bli utgivet. Men marknadsföringen hade redan börjat, och ett tilltänkt skivkonvolut fanns återgivet på flera webbsidor.

Eftersom jag blivit begeistrad över det första albumet letade jag på nätet för att se om inspelningarna möjligen fanns tillgängliga någonstans. Och jag lyckades faktiskt hitta det outgivna låtmaterialet på en rysk (!) site. Den CD jag kunde bränna med de nedladdade låtarna utgör nu en fin klenod i min CD-samling.

Så småningom gjordes dock en uppgörelse, och McKay kunde släppa sitt andra album med titeln Pretty Little Head (2006) på eget skivmärke – med hela låtmaterialet. Naturligtvis köpte jag även det. Det albumet är nog av samma klass som det första, men det skiljer sig i stil inte väsentligt från Get Away From Me. Överraskningseffekten finns därmed inte kvar. Hon har sedan gett ut ytterligare tre album – Obligatory Villagers (2007), Normal as Blueberry Pie – A Tribute to Doris Day (2009) och Home Sweet Mobile Home (2010) – alla av hög klass. De två senaste är utgivna av Verve Records. Ja, det blev faktiskt så småningom en tribut till Doris Day, men i egen McKaysk stil.

Man kan spekulera över vad det hade inneburit om McKay hade böjt sig för Columbias krav. Hade hon då med Columbias marknadsföringsresurser varit fortsatt storsäljare på skivmarknaden – och mer attraktiv internationellt? I Sverige och övriga Europa var McKay aldrig speciellt känd, men hon kunde kanske ha blivit det med fortsatt synlighet i USA. Å andra sidan hade inte McKay varit den konstnär hon är om hon hade accepterat Columbias villkor.

McKay har en bakgrund som stand-up commedienne, och hon har inlett en skådespelarkarriär. Hon vann en Theatre World Award 2007 för sin rollprestation i The Threepenny Opera på Broadway, och hon har haft mindre roller i ett par filmer. Hon har även skrivit show- och filmmusik. Ännu så länge är det dock hennes produktion som singer-songwriter som varit mest framgångsrik – och särskilt då hennes första album. Även om det albumet skulle bli det enda som man i efterhand kommer att minnas så har Nellie McKay gjort en stor insats. Man kan nog säga att hon med Get Away From Me skapat en egen specialgenre, och sedan fortsatt fylla den med sin egen högklassiga och ofta samhällskritiska musik. Genren väntar på att fyllas med fler alster skapade av andra artister, men då måste kanske först tidsandan vända.

Här är några smakprov från Get Away From Me, flertalet framförda live:

 

Mer:

It’s A Pose

I Wanna Get Married

Sari

Dog Song

Clonie

Manhattan Avenue

Won’t U Please B Nice

1 Thought.

  1. Pingback: Lucy Woodward – Musik.pm

Comments are closed.