Cécile McLorin Salvant

Varför tycker jag så mycket om det som Cécile McLorin Salvant gör?

Jag kände inte till Cécile för bara någon månad sedan. Strax därefter hittade jag henne på nätet. Jag sökte efter för mig ny musik, som vanligt med hjälp av en artist jag gillar, och lät en nätbutik för musik associera. Denna gång hade jag den franska sångerskan Zaz som utgångspunkt för letandet. Efter en stunds letande hittade jag Cécile, och såg genast att hon är något utöver det vanliga. Jag kan dock inte se att det är så mycket som musikaliskt förenar Cécile och Zaz, utöver att de båda sjunger jazz – men de sjunger väldigt olika slags jazzmusik. Men det finns en fransk anknytning som kanske ledde mig till Cécile. De mönster för musikval som nätbutikerna tillhandahåller avspeglar ju inte sällan just språk- och kulturgemenskaper.

Cécile McLorin Salvant föddes 1989 i Miami av en fransk mamma och en haitisk pappa. Hon tog tidigt piano- och så småningom sånglektioner. Efter high school flyttade hon 2007 till Aix-en-Provence i Frankrike för att studera juridik, men också klassisk sång. Där träffade hon träblåsaren Jean-François Bonnel, som introducerade henne till improvisation och vokal jazz. Hon började sjunga med band och spelade 2009 in en skiva med Bonnels kvintett. (Cécile and the Jean-François Bonnel Paris Quintet)

Tillbaka i USA vann hon året därpå ”the Thelonious Monk competition” i Washington D.C. Hösten 2012 spelade hon in albumet WomanChild tillsammans med pianisten Aaron Diehl samt Rodney Whitaker, Herlin Riley och James Chirillo. Albumet, som släpptes året därpå, innehåller ett ovanligt låtmaterial. Utöver originallåtar består det av ett antal sällan spelade låtar från den äldre jazz- och bluesrepertoaren. Den yngsta av dessa är skriven av Fats Waller. Här finns också några av Bessie Smiths låtar från 1920-talet, och en del material är äldre än så. Albumet har fått ett mycket positivt mottagande, och Cécile jämförs med flera av de riktigt stora kvinnliga jazzvokalisterna. (Se till exempel det citerade omdömet i bilden ovan.) Jag borde alltså ha känt till henne.

Vad är det då jag, och kanske också hennes övriga beundrare, tycker så mycket om i Céciles musik? För egen del tror jag att det i första hand är hennes självklarhet och träffsäkerhet som interpretatör. Det gäller både det musikaliska och det dramatiska. Hon sjunger enormt säkert och med fin klang – och sångerna formar sig ibland till små ”teaterstycken”.  Cécile har en imponerande förmåga att använda hela sitt vida röstomfång med kraft – och med återhållsamhet när så behövs. Och hon använder olika röstklanger för att skapa olika stämningslägen. Hennes tolkningsförmåga tyder på ett stort mått av mognad.

Dessa kvaliteter till trots fyller Cécile i år endast 26 år. Kanske är det det faktum att Cécile kombinerar stor musikalitet, trygghet och mognad med just ungdom som tilltalar mig särskilt. Cécile har gjort en imponerande musikalisk resa innan fyllda 26. WomanChild spelades in det år hon fyllde 23. Det bör i sammanhanget nämnas att hennes fina ackompanjatör Aaron Diehl i år fyller 30. Det är två unga människor som tagit sig an musik från tidigt 1900-tal och framåt.

Cécile har gett konserter i både Europa och USA, och hon fortsätter göra så. Med sin franska bakgrund besöker hon givetvis ofta Frankrike, och den 13 maj ger hon en konsert i Oslo. Jag tänker vara där då.

 

Mer:

I Wish I Could Shimmy Like My Sister Kate

I Didn’t Know What Time It Was

Nobody

Poor Butterfly

John Henry

Le front caché sur tes genoux

WomanChild