De som upptäckte Elvis Presley på 1950-talet har ofta svårt att förlika sig med Elvis senare repertoar. Och hans manager, den förhatlige Colonel Parker, ses som den skurk som förvandlade rebellen Elvis till en betydligt mer städad entertainer. Elvis första film hade smak av James Dean, men sedan blev det romantiska berättelser av tvivelaktig kvalitet. Musiken förändrades också, om än inte över lag. Det svängde fortfarande om en del av låtarna, men det var definitivt en annan slags musik.
Var då Parker en kulturskurk? Det var nog så att Parker hade kommersiell framgång som första prioritet, men blev Elvis verkligen något annat än det Elvis själv ville? Ibland kan jag tänka tanken att det kanske var den korta perioden med låtar av Leiber/Stoller, Little Richard, Carl Perkins med flera som var en utflykt från det som egentligen var Elvis. Han var ju trots allt en rätt traditionell amerikansk kille med traditionella amerikanska värderingar. Och han hade ju röst för de storslagna ballader som senare blev hans signum. Musikaliskt blev kanske Elvis precis det han ville. Likväl blev han inte det jag ville.
Hur ska man betrakta detta faktum? Blev han sämre eller blev han bara något som inte passade mina musikaliska behov? Eller båda? Det är svårt att veta, men om vi bortser från möjligheten av kvalitetsförsämring och tar fasta på genreförändringen kan man tänka på följande sätt.
Det är givetvis övermaga att kräva att en artist ska fortsätta med den genre eller det uttryck han slog igenom med bara för att det är en genre eller ett uttryck som jag gillar – att förneka artisten ”rätten” att förändras och utvecklas i annan riktning än min. Dessutom förändras ju även min musiksmak över tid. (De tre klippen nedan visar det med eftertryck.) Därmed är det inte säkert att en artist som fortsätter göra liknande plattor får behålla mitt gillande. Istället för att gräma mig över att nästa album med en favoritartist blev en besvikelse ska jag kanske skatta mig lycklig över att artisten och jag, som två planeter på väg i var sin bana i ett musikaliskt universum, ändå möttes någonstans i tid och musikaliskt rum. Att det är fullständigt naturligt att vi bara fick ett par plattor i vår gemensamma musikskatt innan vi färdades vidare åt olika håll.
Det finns många exempel på artister där jag byggt upp förväntningar på nästa platta eftersom jag så mycket uppskattat en eller två tidigare – men sedan blivit besviken. Det kan bero på att kvaliteten är lägre, men det kan också bero på att våra musikaliska utvecklingsvägar helt enkelt skiljts åt. Ska sanningen fram så händer det också att jag kan bli lite besviken om den tredje plattan ligger alltför nära de två tidigare. Och en populär artist har många tusen, ofta miljoner, sådana individuella önskemål som artistens musik ska förhålla sig till. Det kan inte vara lätt att vara artist om man anstränger sig att behaga. Säkrare då för artisten att följa en egen utvecklingsbana.
Det händer ibland att banor korsas igen – att en av mina favoritartister återvänder till ett tidigare uttryck efter en utflykt i annan terräng. Finns jag då kvar vid det tidigare uttrycket möts vi igen. Som när Diana Krall på sitt senaste album svingar samma magiska tolkande trollspö över ett antal popballader som hon tidigare förädlat ett antal jazzklassiker och ballader i the American Song Book med. Under hennes utflykter på ett par album med egna låtar och andra genrer/uttryck svalnade mitt intresse, men nu är jag med på noterna igen. Men några musikkritiker uppskattade utflykterna, och är nu istället besvikna.
Planeter som möts – och skiljs åt.