Bildkälla: Last FM

Klockan 00.02 den 14 juni 2011 kom ett musiktips med e-post från en vän i Tyskland. Det tog några dagar innan jag via nätet hann undersöka tipset närmare, men när det väl var gjort hade en ny stor musikpersonlighet gjort entré i vårt hus – den unga fransyskan Isabelle Geoffroy, bättre känd under artistnamnet Zaz. Det finns gott om liveupptagningar med henne på YouTube, och jag får erkänna att jag helgen den 18-19 juni tillbringade många timmar med att leta efter hennes musik, och att gång på gång njuta av det jag hittade.

Zaz är en sångerska med stor musikalitet och en härlig, lätt hes röst. Hon är dessutom utrustad med ett stort mått av personlig och naturlig charm som blir till ett med det musikaliska uttrycket. Ingen koreograf synes ha gett Zaz råd om hur man ska uppträda på scen. Endast hennes musikaliska glädje formar hennes kroppsliga scenspråk. Det är oemotståndligt. Någon har sagt att hon behöver disciplineras som scenartist för att kunna bära fram en hel show, men jag undrar om den medicinen kan göra henne bättre än det man nu kan se. Vi hade i november 2011 glädjen att se Zaz i ett lokalt kulturhus i en förort till Paris (Villeparisis), och samspelet mellan det musikaliska naturbarnet och den hängivna franska publiken var något som sent kommer att glömmas.

Den musik Zaz framför på sitt första album, Zaz (2011), synes främst vara inspirerad av dels fransk chanson, dels sådan fransk jazz som en gång spelades av Le Quintette du Hot Club de France, men där finns givetvis fler influenser. Den franska hotkvintettens medryckande och sprittande musik kan tyckas ligga närmast Zaz temperament, men hon klarar även lätt att göra fina och personliga tolkningar av Edith Piafs musik. Man får i sammanhanget inte heller glömma bort hennes viktiga ackompanjatörer, som finns med på flertalet av de upptagningar som länkas till här. De skapar en fin fransk jazzstämning som minner om Django Reinhardt och hans musikaliska vänner.

Zaz har dock fler uttryck. Hon har en gedigen musikalisk utbildning, och hon har prövat på artistbanan i flera olika sammanhang. Läs gärna mer här. Hennes stora genombrott kom dock först 2010 – främst i Frankrike, men hon har även fått stor uppmärksamhet i flera andra länder. Ännu så länge dock ej i Sverige.

Några smakprov på Zaz musikalitet, mångsidighet och charm: Gatusång i Montmartre, hennes framträdande vid La Fête de la Chanson Française, tidig köksinspelning av All of me, Piafs Dans ma rue och Padam padam, en oemotståndlig entré med Les Champs Elysées, ett stycke lidelse från Panama – och en härligt stökig liveversion av Ni oui ni non.

Avslutningsvis måste också sägas att det känns riktigt bra att för en gångs skull lyssna till fin populärmusik på ett annat språk än engelska. Zaz får gärna bereda väg för fler franska artister till min CD-hylla.

Melody Gardot och hennes band

Det är den 15 juli 2009 och klockan närmar sig 21.00. Vi är i Molde och sitter i Bjørnsonhusets intima konsertsal. Strax ska Melody Gardot göra entré tillsammans med sin ackompanjerande grupp. Någon gång under vintern har jag hittat henne på Internet i sökandet efter ny musik. Hennes röst, både mjuk och stark, både ren och rökig, fångade mig. Låten var en enkel och effektiv blueslåt som hon skrivit själv, Worrisome Heart. Och nu är vi här för att se henne.

Det är nog ingen tillfällighet att vi är i Norge. Jag har en känsla av att man där ofta tidigare hittar och engagerar nya internationella artister än vad vi gör i Sverige. I det här fallet är framträdandet en del av den årliga fina jazzfestival man arrangerar i Molde – en begivenhet som engagerar stora delar av stadens befolkning.

Nu gör Melody entré. Belysningen på scenen är dämpad, och hon bär stora mörka glasögon. På vägen fram till den höga stol hon sätter sig på stödjer hon sig på en käpp. Hennes grupp formerar sig bakom henne och de börjar spela. Musiken kommer från hennes två första album Worrisome Heart (2006/2008) och My One And Only Thrill (2009), men också från hennes allra första skiva Some Lessons, The Bedroom Sessions (2005) – en EP som numera inte finns att köpa. Låtarna är mjuka, ibland med bluesfärg, och ofta bedövande vackra. Stämningen är magisk – något bättre uttryck finns inte.

Där finns också en ingrediens som bryter av, men som ändå bidrar till stämningen – ungefär som ”comic relief” gör i drama. Den till synes spröda människan på scenen – uppenbart fysiskt handikappad och med ett bitterljuvt uttryck i sin sång – är tuff, rolig och rapp i sina mellansnack. Men tonen är fortfarande mjuk och intim – och Melody Gardot har stil. Hon ger intryck av att vara en intelligent och stark kvinna som fått tuffa törnar i livet. Och som kanske med hjälp av dem fått ett annat konstnärligt djup än hon hade kunnat erövra utan dem.

Vid det här laget är nog Melodys historia välkänd, men den som vill läsa om den kan till exempel göra det här. Kort kan bara sägas att hon blev svårt skadad när hon cyklade och blev påkörd av en bilist, som sedan försvann från platsen. Hon fick svåra rygg- och bäckenskador, och förlorade dessutom minne och talförmåga. Melody kunde så småningom gå igen, och minne och talförmåga återkom. Musiken utgjorde en viktig del av terapin, och hon lärde sig spela gitarr eftersom hon inte kunde spela sitt vanliga instrument – piano – i sjuksängen. Många av hennes kompositioner tillkom under hennes konvalescens. I Some Lessons reflekterar hon över det som hänt henne. Numera framför hon aldrig den sången. Den känns alltför privat.

Smärtan har varit Melodys följeslagare sedan olyckan, liksom hennes känslighet för starkt ljus. (Därav hennes mörka glasögon.) Vid en konsert på l’Olympia i Paris i april 2010 var det uppenbarligen något som besvärade henne. Hon gjorde entré 45 minuter efter utsatt tid, vilket gjorde fransmännen irriterade. Men Melody lyckades snabbt vända publiken, och applåderna ville aldrig ta slut efter det sista numret. Men extranumret dröjde, och långt senare kom hon ut på scenen igen, gråtande och utan sin scenperuk. Min tolkning var att Melody kämpat sig igenom sin konsert, och sedan kände att hon inte orkade mer. Men det blev ändå ett bejublat extranummer. Fransmännen älskar Melody Gardot, och Melody älskar Frankrike.

Konserten i Paris var dock något helt annat än den i Molde. Ljus och ljud var inte lika dämpat som i Molde, och låtformaten var friare i förhållande till skivinspelningarna – vilket innebar att Melodys medmusikanter fick mer framträdande roller. De var i Paris också nya och fler – endast trumslagaren fanns kvar från den första turnén – och de gavs rika tillfällen till solon. Melody hade bytt det mjuka och intima scenformatet till ett mer intensivt och hett format. Hon satt inte heller längre stilla under konserten, utan inom ramen för sin rörelseförmåga utförde hon små dansnummer på scenen.

I maj samma år framförde Melody samma produktion på konserthuset i Göteborg, och det var nog den bästa konsert jag sett henne göra. Den konsert som i Paris delvis kom att präglas av att hon troligen var indisponerad och spänd var nu förvandlad till en väl intrimmad show med stark musik och ett mycket proffsigt framförande. Det sprakade av musikalitet och liv på scenen. Melody var, och är numera, en skicklig entertainer. Hon har på några år utvecklats starkt som artist, vilket framgår av de exempel på scenframträdanden som länkarna nedan leder till. Med några få undantag skriver Melody sedan starten av karriären själv den musik hon framför.

Hennes senaste skiva, The Absence (2012), har jag hittills haft lite svårare att ta till mig än hennes tidigare. Musiken formar snarare ett jämnt flöde än melodier och harmonier som griper tag. Men åter igen har Melody gett ett annat liv till sina låtar på scen än på skiva. Konserten på Wiener Staatsoper i juli i år, med många av hennes senaste låtar, var magnifik. Och det är den produktionen som hon nu kommer till Sverige med. Själv ska jag se henne den 4 december på Lisebergshallen i Göteborg. Jag tycker att musik sällan gör sig bra på idrottsarenor, men jag hoppas att Melody och hennes fina medmusikanter ska få mig att glömma att vi sitter i en handbollshall. Förutsättningarna är hyggliga att de lyckas.

Mer:

Worrisome Heart

Over The Rainbow

Goodnite

Les Étoiles

Your Heart Is As Black As Night

Mira

Bild från omslaget till Gravel & Wine

Musikalisk skattjakt som slutade i Nya Zeeland

Företag som säljer musik på nätet förser ofta sina kunder med information om musik som antas ligga nära den musik kunden gillar. ”Andra kunder som köpt det album du just nu tittar på köpte även dessa album”, berättar till exempel Amazon. Spotify förser oss med en liknande teknik.

För den som vill hitta ny musik är den tekniken ett värdefullt redskap. Man behöver inte stanna vid de första förslagen, utan kan gå vidare och se vilka artister som i sin tur associeras med dessa förslag, och så vidare. Arbetet kräver visserligen en del tålamod eftersom många av de artister man får tips om är ointressanta eller bleka kopior av den artist man gillar – men efter några timmar, där man följt olika trådar, kan man ibland ha funnit en fantastisk artist som man kanske inte skulle ha funnit på annat sätt. I varje fall inte förrän långt senare, när artistens rykte eventuellt letat sig fram till Sverige.

Så gick det till när jag i mars 2012 hittade Gin Wigmore från Nya Zeeland. Jag minns idag inte vilken ingångsartist jag använde för att leta mig fram till henne, men det kan mycket väl ha varit Amy Winehouse. Efter att, med hjälp av YouTube och Spotify, ha testat en lång rad anvisade artister utan att ha fått napp skar plötsligt Gins röst genom rummet. När man hör den rösten vet man att man hittat guld. Inte enbart för att rösten är mycket speciell, utan också för att den röjer en stark personlighet med stor professionalitet. Kort sagt – en helgjuten artist.

Det intrycket stärks när man lyssnar till den stora variationen i hennes fina låtmaterial. Gin skriver alla sina låtar själv eller tillsammans med kolleger. Allt från vackra ballader som Hallelujah och Dying Day till fräck rockmusik som Oh My och Man Like That. Svängig country som i Sweet Hell och medryckande folkrock som i Devil In Me. Om det nu är rätt etiketter.

Gins första platta, en EP som också fick titeln Extended Play, kom 2008. Där finns bland annat den personliga Hallelujah, som Gin skrev som en hyllning till sin far en tid efter hans bortgång. (Läs gärna mer om Gins bakgrund här.) Därefter har hon gett ut två album, Holy Smoke och Gravel & Wine, och ett antal singlar. Alla låtar på EP:n och de två albumen är riktigt bra. Inte ett enda svagt kort. Köp rekommenderas varmt.

Några låtar talar naturligtvis till mig mer än andra. Tre ballader från det första albumet gillar jag särskilt mycket – den mäktiga New Revolution och de mer nedtonade Golden Ship och Dying Day. Och Too Late for Lovers. Men de sticker inte ut särskilt mycket från resten. Allt är nämligen bra, och albumet är skickligt sammansatt.

På det andra albumet, Gravel & Wine, utforskar Gin vår mörka sida med hjälp av några ovana och intressanta klanger, men det blir vare sig dystert eller enahanda. Låtmaterialet är rikt varierat och det är definitivt en platta det är svårt att sitta still till.

Gin har naturligtvis turnerat i sin del av världen, Nya Zeeland och Australien, men också gett konserter i USA. Nu är det dags för Europa. Den 18 oktober spelar hon i Berlin och den 25 oktober i London. Har ni möjlighet så…

Bildkälla: Last.fm

Vid årets version av Ystad Jazz Festival framträdde en av jazzens nya unga internationella fixstjärnor för första gången i Sverige – Hiromi Uehara. Ja, särskilt ny är hon egentligen inte. Hennes första album kom redan 2003, och hon har sedan dess turnerat jorden runt med olika konstellationer av medmusikanter och väckt fascination. Men det var alltså första gången hon spelade i Sverige. Denna gång spelade hon solo.

Hiromi är född i Japan, men verkar nu med USA som bas – om man nu kan säga att en människa som reser så mycket har en bas. Ett faktum som hon kommenterat i stycket Place To Be. Jag hittade Hiromi på nätet för två år sedan, och blev fascinerad. Ja, fascinerad är rätt ord. Men också upprymd. Över hennes musikalitet, hennes känsla och hennes ohöljda spelglädje. Och – det måste sägas – hennes ekvilibrism. Denna ekvilibrism som ibland fått en och annan recensent att lägga en kritisk fotnot till sina i övrigt mycket positiva omdömen. Hon är helt enkelt tekniskt överlägsen det mesta man hört.

Efter hennes framträdande i Ystad, som jag bevistade, läste jag fyra recensioner. Jag har sällan sett så skiftande omdömen. Två av dem var så positiva som man som artist över huvud taget skulle kunna önska sig. (Sydsvenskan och Skånskan, 6 augusti) I dem såg jag uttryck för samma ohöljda glädje som jag själv kände när jag första gången såg Hiromi i Love and Laughter på YouTube – och som jag också kände igen hos mina bänkgrannar i Ystad under det första numret. Glada överraskade leenden, som vid numrets slut ledde fram till ett närmast jubelartat vrål från publiken. Ja, det var faktiskt så. Jag har aldrig tidigare varit med om en sådan publikreaktion, och uppenbarligen inte heller den recensent som kommenterade just publikreaktionen. ”Ett vrål från en glädjechockad publik steg mot det utsmyckade taket.”

Det fanns dock åtminstone en i publiken som inte blev lika begeistrad – recensenten från Ystads Allehanda (5 augusti). Han konstaterade istället att en så begåvad artist som Hiromi inte skulle ägna sig åt sådant publikfriande och simpelt bondfångeri som han ansåg att Hiromi gjort sig skyldig till. Ekvilibrism och tangentfyrverkeri dominerade på bekostnad av ett konstnärligt uttryck. Hiromi och hennes musik liknades vid Robert Wells och hans ekvilibrism, som gett framgångar i just Japan. Ett enda stycke under konserten fann nåd inför skribentens ögon och öron.

En fjärde recension, den från DN:s recensent (8 augusti), var mer balanserad och ställde intressanta frågor. Men i hans recension kunde man också skönja en främlingskänsla inför Hiromis uttryck. Var Hiromis musik hennes egen, eller lekte hon bara med den?

Vad kan förklara de olika bilderna av Hiromis konsert i Ystad? Enbart tycke och smak, eller finns där något mer? Och publikens reaktion? Är den bevis för att anklagelsen om publikfrieri var välgrundad? Eller var publikens kvalifikationer väl så goda som Ystadrecensentens? Det är ju ingen dussinpublik som tar sig till jazzfestival.

Till att börja med måste konstateras att det inte enbart finns en Hiromi. I sina olika konstellationer, och även inom ramen för en spelkväll, spelar hon mycket olika musik. När hon spelar solo, som i Ystad, fyller hon scenen med sina toner på ett annat sätt än när hon har medmusikanter. Av det skälet var nog en solokonsert inte idealisk att bevista för Ystadrecensenten. Men han var som sagt rätt ensam i publiken om sin upplevelse.

Så vad tycker då undertecknad? Hiromi är verkligen enastående i sin teknik. Men – och det är ett viktigt men – i mitt tycke lyckas Hiromi använda sin ekvilibrism för att skapa ett starkt uttryck, en känsla och en personlighet, som jag gillar. Tekniken är just en teknik för att skapa det uttrycket. Hör man inte det uttrycket hör man bara teknik. Det är att beklaga. Lyssna till exempel på de toner som väller fram i vackra Old Castle, by the river, in the middle of the forest, gärna live på YouTube. Och lyssna på det enormt fina samspelet mellan Hiromi och hennes medmusikanter.

Sedan finns det något i uttrycket som ibland kan vara förbryllande. I hennes närmast symfoniska kompositioner inleds inte sällan styckena med ett mycket lättlyssnat tema (lättdrucket, för att tala i vintermer), som hon i slutet återvänder till. Däremellan kan passagerna ibland vara mycket svåra att ta till sig. Mycket långt från publikfrieri. Men på något sätt får hon ändå alltid ihop det hela till en spännande och njutbar helhet. Det som förbryllar är att kontrasten är så stor. Som stor jazzmusiker får man spela svårlyssnat, men får man spela så lättlyssnat?

Vad är det då vi hör i Hiromis musik? Varifrån kommer hennes uttryck? Främlingskänslan som DN-recensenten ger uttryck för, liksom Ystadskribenten som dissar Japan, tror jag är något på spåret. Hiromi kommer från en kulturkrets där några recensenter måhända inte känner sig hemma. Även om Hiromis musik är tydligt västinfluerad finns där också något mer, något som man kanske kan föra tillbaka till det japanska. Ett land där perfektionen hyllas framför originaliteten, men där också uttrycket är mycket viktigt. Ett uttryck som man upprepar gång på gång för att uppnå just perfektionen. Det förhållningssättet ger en annan estetik än den västerländska. Och en annan livsfilosofi. Man kan naturligtvis sätta den västerländska estetiken på piedestal och raljera över det japanska, men det känns inte särskilt intressant. Kontrasten mellan synsätten berikar och utvecklar vår sensibilitet och fattningsförmåga.

Möjligen finns inslag också från två andra kulturer som skapar främlingskänsla hos en del lyssnare – kvinnlig kultur och ungdomlig kultur. Båda respektlösa inför en tradition som anger vad man får göra respektive vad man inte får göra som jazzpianist. Hiromi spelar avancerad svårgenomtränglig musik och mycket lättsmält musik med samma spelglädje. Och hon räds inte att använda ekvilibrismen för att skapa ett uttryck. Kanske får en artist göra så i Japan? Kanske det också är tillåtet att experimentera så om man är ung? Och om man är kvinna? Jag har liksom vissa recensenter inledningsvis känt tveksamhet inför en del av dragen i Hiromis musik, men bestämt mig för att hon ger mig möjlighet att skåda in i kulturer som jag bara delvis förstår. Det är en viktig del av glädjen med att följa Hiromi. Testa gärna er själva när Hiromi kommer till Stockholm Jazz Festival den 7 oktober. Eller hemma framför datorn med YouTube – och bra högtalare.

Place To Be

Love and Laughter

Old Castle, by the river, in the middle of a forest