Bildkälla: ENCORE New York City

Såg inte ut som en stjärna

Kat Edmonson är från Houston i Texas. Som 19-åring deltog hon i uttagningarna till andra säsongen av American Idol. Hon blev så småningom en av de 48 som fick delta i sluttävlingen i Hollywood. Kat gick inte långt i tävlingen. Hon avvisades med kommentaren att hon inte såg ut som en stjärna. Jag förstår vad jurymedlem Randy Jackson syftade på, men jag gör en annan värdering av Kat och hennes scenpersonlighet. Kat har ett mått av kantighet i sitt scenframträdande, och hon ter sig ibland inåtvänd – men oavsett grunden för den karaktären ger den hennes musik integritet och personlighet. Ja, lite av mystik. Här finns inga amerikanska scenmanér.

Nu är Kat Edmonson 31 år och har bakom sig två album som fått många lovord. Hon är en erkänd uttolkare av såväl standards som modern populärmusik, och hon skördar också framgångar med egna kompositioner. Idag skriver kritiker att Kat nu minsann ser ut som en stjärna, men jag tycker att hon fortfarande på ett intressant sätt avviker från den gängse bilden av en stjärna. Hennes uppenbarelse uttrycker ”här står jag och sjunger en sång som jag tycker mycket om, och jag hoppas att ni också kommer att göra det”. Mer än så är det inte, men det räcker långt när det är Kat som sjunger.

Och som hon sjunger! Kat (som egentligen heter Katherine) har en röst med mycket speciell och vacker klang. Ibland påminner den om Stacey Kents, men uttrycket är ett annat. Någon har liknat hennes röst vid Billie Holidays, en annan vid Nellie McKays, men naturligtvis är Kat först och främst Kat Edmonson.

Av sin ensamstående mor lärde sig Kat att tycka om klassikerna i The American Songbook, och det färgar mycket av det hon gör. En del av det ryms i jazzfältet, annat närmast i amerikansk folksång. Själv sätter hon etiketten “Vintage Pop” på sin musik. Några av klassikerna finns på det första albumet Take To The Sky. Många stora artister har gjort underbara versioner av dessa, och man kan undra om det finns något att tillägga. Lyssna då, till exempel, på Kats och hennes medmusikanters version av George Gershwins Summertime. På albumet finns också modernare musik hämtad från andra genrer, till exempel Cardigans Lovefool, John Lennons (Just Like) Starting Over och The Cures Just Like Heaven. Kat gör dem alla till sina egna och förvandlar dem till “Vintage Pop”.

På det andra albumet Way Down Low finns ett antal av hennes egna kompositioner. Den som fått mest uppmärksamhet är nog Lucky. På nätet finns många kärleksfulla omdömen. Champagne skrev hon med Cole Porter som förebild, och visst andas den klassiker. What Else Can I Do är en underbart fjäderlätt samba. Men vackrast är ändå hennes sorgesamma Nobody Knows That. På albumet finns också andra musikers kompositioner. Jag vill särskilt framhålla hennes fina version av Miles Zunigas (i bandet Fastball) bluesballad Hopelessly Blue. Slutligen vill jag gärna länka till Kats version av Fever, som dock inte finns med på något av hennes två album. (Notera här hennes sköna medmusikanter!)

Kats tredje album, The Big Picture, kommer i september. Alla hennes fans i USA väntar med stora förhoppningar. Så även jag.