Bild från omslaget till Live in Paris
Alltsammans började med Diana Krall. Eller snarare startade på nytt.
I den intensiva ungdomstiden upptäckte jag, som många andra, ny musik nästan varje dag. Den var ofta genuint ny, men ibland bara ny för våra öron. Vi erövrade ständigt nya och gamla musikaliska kontinenter, och gjorde dem till delar av våra liv. Någonstans avstannade dock denna musikaliska expansion för min del, och det tror jag hände för många. Kanske var det när vi skulle etablera våra egna roller i samhället. Så mycket annat krävde då vår uppmärksamhet. Vi försökte kanske kompensera med samlingsplattor från våra ungdomsdecennier, men de kunde inte väcka några nya livsandar. Bara upprepa vad vi redan visste. Och den nya musik som fanns fick aldrig riktigt fäste, och inte heller den som funnits sedan länge. Andra upplevelser och intryck tog över musikens roll i resan mot nya världar. Inget fel i det, men något gick ändå förlorat.
Men så en dag i början av det nya millenniet hörde jag en Bacharach-låt i en för mig ny tolkning. Sångerskan hade en djup och sensuell röst, och hon sjöng långsamt och inlevelsefullt. Rösten hade i några partier av låten något av Dusty Springfields skarpa klang, men den hade också fler och mjukare fasetter. Och så var det det vackra och återhållsamma pianoackompanjemanget. Låten var The Look of Love och sångerskan var Diana Krall.
Jag uppfattade inte hennes namn, och det tog någon dag innan jag lyckades identifiera henne. Och det var inte förrän jag köpt det enda album som den stora skivbutiken i Göteborg (det fanns sådana på den tiden) hade inne som jag insåg att sångerskan och pianisten var en och samma person. Albumet hette Love Scenes (1997). Senare följde The Look of Love (2001), When I Look In Your Eyes (1999) och hyllningsalbumet till Nat King Cole, All For You (1996). Då hade jag hunnit bli en inbiten fan och ville ha alla hennes album, det vill säga även de två tidigare, Stepping Out (1993) och Only Trust Your Heart (1995). Så kom då milstolpen Live in Paris (2002), en konsert på l’Olympia 2001 som gavs ut på både DVD och CD. DVD-upptagningen från konserten är magnifik. Det är helt enkelt den bästa konsertinspelning jag sett och hört. Diana och hennes medmusikanter levererar en lång rad mycket fina tolkningar av jazzklassiker i en mästerlig konsertproduktion. Bland alla hennes medmusikanter på scen vill man då främst nämna hennes nära musikpartners Andrew Wilson, Jeff Hamilton och John Clayton.
Det är just som uttolkare av klassiker Diana har sin styrka. Ja, där står hon i en sådan särklass att hon får mycket namnkunniga artistkolleger att framstå som okänsliga och nästan banala. När hon exempelvis drar ned tempot i I’ve Got You Under My Skin gör hon jaget i texten till en mer sårbar och långt mer intressant person än jaget i den lättsammare och mer lättviktiga version som många amerikanska manliga sångare gjort till sin.
Diana Krall gjorde musiken viktig för mig igen. Och hennes musik bildade så småningom broar till annan musik. Jag insåg att pianojazz med trio eller kvartett var den kombination som fick mig att njuta allra mest. Jag såg ofta för min inre syn en bar där de alltför livfulla gästerna hade dragit vidare, och kvar satt en pianotrio och spelade för att förnöja sig själva och ett fåtal gäster. Den typen av scen kräver ett visst slag av musik, och det var den musiken som talade till mig.
Jag tror att broar är nödvändiga för att vi ska komma vidare i vår utveckling, vare sig det gäller musik, litteratur eller något annat. Det behöver finnas inslag i det nya som knyter an till något vi redan känner till och uppskattar för att vi ska komma vidare och uppskatta de inslag som är mer främmande. Dianas musik har bildat broar till många andra slag av musik, men vilken var bron till hennes? Förmodligen Burt Bacharach och den svaga återklangen av Dusty Springfield från 1960-talet. När väl den bron var passerad kunde jag lära mig njuta av allt annat Dianas musik har att erbjuda. Och det är ingen svårsmält musik – snarare tvärtom. Den är inte heller ny – långt därifrån. Jag hade hört många av låtarna tidigare i många andra versioner, men de hade aldrig gripit tag i mig. De hade känts allltför slätstrukna för mitt öra. Men med Diana blev mycket välkända kompositörer, som till exempel Irving Berlin, Cole Porter och George Gershwin, viktiga även för mig. Hon blev helt enkelt min bro till en enorm sångskatt. Diana kunde ge sångerna mer liv än någon annan artist jag tidigare hört.
Vilka artister bildade då Diana bro till? Bland äldre musiker som jag efter kontakten med Dianas musik knutit nära kontakt med framstår Bill Evans, Chet Baker och Billie Holiday som särskilt viktiga, och det finns många fler. Och bland de nya musikerna finns till exempel alla jag redan skrivit om på Musik.pm – inte minst Hiromi Uehara. Men hur kan man komma från Diana Krall till exempelvis Gin Wigmore? Hur ser den bron ut? Ja, man behöver då passera över flera broar, till exempel Billie Holiday och Amy Winehouse. Och så måste man våga ta stegen över bron, och inte bita sig fast vid den musik man en gång gjort till sin.
En för mig viktig egenskap hos Diana Krall är hennes förmåga att vara både stark och intim, både intensiv och lågmäld. På ett av hennes senaste album, Quiet Nights (2009), låter hon det intima och sensuella ta överhanden och förminskar därigenom både sig själv och sångerna. Det blir inte bra. Lite Dusty Springfield behövs. Dessbättre är hon tillbaka med sin starka röst på senaste albumet Glad Rag Doll (2012).
Jag har bevistat ett antal av Dianas konserter på olika ställen i Europa. Bäst av dessa var nog konserten på jazzfestivalen i Juan-les-Pins i juli 2006. Men jag tror att det inte är en vågad gissning att hennes bästa konsert var den på l’Olympia 2001. Jag hade mycket gärna velat vara där, men jag har istället sett den ett stort antal gånger på DVD. Den rekommenderas verkligen varmt. Ska man skaffa ytterligare ett album så rekommenderar jag särskilt The Look of Love – men med det tidigare nämnda undantaget så rekommenderar jag alla Dianas album.
Den som följer Musik.pm har noterat att där nästan enbart finns kvinnliga musiker. Jag har funderat över varför, men har inget säkert svar. I ungdomsåren var den manliga dominansen nästan lika stor bland de artister jag lyssnade till. Möjligen har Diana här spelat en roll för vilken väg mitt musiklyssnande tagit. Vi får se hur det blir i framtiden.
Några smakprov från Live in Paris:
Pingback: Dear Diana – Musik.pm