Bildkälla: murmullostrasloscristales
Jag tror vi ofta väljer musik som ett slags ackompanjemang till den känslostämning vi befinner oss i. Det kan vara stämningen för stunden eller en mer långvarig grundton. Och ibland använder vi musiken för att frammana en stämning vi vill leva i. Den musik jag tidigare ville skulle ackompanjera mitt liv är därför inte nödvändigtvis den jag föredrar idag. Jag trodde till exempel att tiden för det storslagna blues- och souluttrycket var över för min del. Jag anser fortfarande att Aretha Franklin är en av de största soulsångerskor som funnits, men jag använder inte längre hennes musik. Arethas musik har inte blivit sämre, men jag är inte densamma. Min känsla är en annan. Än mer gäller det de stora gitarrhjältarnas musik.
Just därför är det anmärkningsvärt att Beth Hart och Joe Bonamassa hittat en ton som, åtminstone tillfälligtvis, väcker min känsla för storslagen soul och blues till liv igen. Deras gemensamma album Don’t Explain kom 2011, men jag upptäckte det först förra året. Eftersom jag är särskilt svag för bra röster är det Beth Harts del i samarbetet som får mig att lystra – hennes röst är själfullt mäktig – men Joe Bonamassas gitarr och arrangemangen i övrigt är naturligtvis viktiga för helheten. Gitarr och syntstråkar smeker fram harmonierna i balladerna.
Som så ofta numera är det just balladerna som tilltalar mig mest, och här hittar vi musik från vitt skilda epoker. Lyssna till Billie Holidays klassiker Don’t Explain (1944), Brook Bentons I´ll Take Care Of You (1959), Carolyn Franklins (Arethas syster) Ain’t No Way (1968) och Melody Gardots Your Heart Is As Black As Night (2009). Melody Gardot gör fina versioner av sina egna låtar, men när Beth Hart griper tag i Your Heart Is As Black As Night inser man att Melody kan skriva låtar som också har potential att bli tidlösa klassiker, tolkade av olika artister under många år framöver. Beth Harts och Joe Bonamassas version ligger nära originalet, men de lägger till några musikaliska figurer och klanger som ändå gör låten till deras egen.
Med dagens terminologi skulle många säga att Hart och Bonamassa gjort ett antal covers. Det finns ibland något lätt nedvärderande i sådan karaktäristik. Jag har svårt för det sättet att tänka. Det faktum att en låt skrivits av någon annan, och ibland framförts av många andra, gör inte den aktuella inspelningen mindre värd. Det är artistens tolkning som är avgörande för kvaliteten, och det är ingen tvekan om att Hart och Bonamassa gör fina tolkningar. Ibland balanserar deras ballader på gränsen till det banala. Klarar man den gränsen brukar det då bli särskilt vackert. Utsikten är vackrast nära stupet, men tar man ett steg till går det illa. Hart och Bonamassa låter oss skåda utsikten.
Beth Hart har gjort flera bra album på egen hand, men jag tycker att hennes röst kommer allra bäst till sin rätt i detta samarbete med Bonamassa. Den som vill se hur hon klarar sig utan Bonamassa kan göra det på Nalen i Stockholm den 19 februari. Jag rekommenderar ett besök.