Céu visade vägen till Brasilien. Hon blev den musikaliska bro jag behövde för att ta mig hit. Brasilien är förvisso inte mitt enda musikaliska hem, men jag känner mig numera hemma här. Jag har aldrig varit i Brasilien, men jag har det senaste året lyssnat så mycket på brasiliansk musik så jag känner mig som en musikalisk immigrant. Och jag vill lära känna mer av landet och musiken.
I den musikaliska värld vi känner oss hemma i är det lätt att trivas. Ibland också att jubla. Men om man efter en tid av trivsel och avtagande jubel vill något mer – något annat? Vad gör man då? För min del finns två vägar. Jag kan stålsätta mig och försöka förstå det som är svårt att förstå – att lära mig njuta av det som är disharmoniskt eller på annat sätt inledningsvis störande – och därmed till en början svårt att tycka om. (Till exempel en opera av Alban Berg.) Eller jag kan försöka hitta själ och nyanser i sådant som inte stör, men som inte heller engagerar. Just det senare ter sig i vår moderna värld, rik på avtrubbande stimuli, som en särskilt svår och intressant utmaning.
Det var så jag, delvis på grund av okunnighet, upplevde det mesta av latinamerikansk musik tidigare. Men bara delvis på grund av okunnighet. Musiken har också en air av lättsamhet som inte riktigt kunde engagera mig – tidigare. Jag krävde blues och tungt sinne eller svängig jazz. Och gärna röster med starkt personlig klang och markerad frasering. Nu är det annorlunda. Jag har lärt mig höra andra nyanser.
Céu var ingången. Det tog en tid innan mitt lyssnande vande sig, men nu är hon en kär musikalisk gäst i vårt hem. (Se artikel 28 maj 2013.) Hennes musik är latinamerikansk och exotisk, men även universell. Därmed finns drag av olika slags musik som vi hört i andra sammanhang tidigare. Märkligt nog hör jag till exempel svensk jazz från 50-60-tal i fina Veu Da Noite. Men det finns också anknytningar till modern populärmusik. Jag tycker framför allt att hennes första album, Céu, är osannolikt bra.
Med hjälp av nätet letade jag efter mer brasiliansk musik att anamma. Det var inte lätt. Jag hade ännu inte hittat nyanserna, och jag sökte fortfarande de speciella rösterna. Jag hittade så småningom Maria Rita, som visade sig vara dotter till en legendarisk brasiliansk sångerska – Elis Regina. När jag hörde och såg Maria insåg jag att rösten spelar en annan roll i den brasilianska musiken än den gör i anglo-amerikansk populärmusik. Den är ett instrument som inte överglänser alla andra instrument. Den är ren och klar och sången framförs utan starka klangmarkeringar. Sällan hör man någon ”waila”.
Men det finns andra element som ger engagemang och liv. Ackompanjemanget innehåller många intressanta ljud och rytmer, och vokalisten använder sin scenpersonlighet snarare än röstförvrängning som uttryck. Och så har vi publiken. I många av de videoklipp jag återkommande tittar på och lyssnar till har samspelet med publiken en viktig roll. Alla kan texterna och sjunger gärna med. Inte på det tafatta sätt som kan ses i många andra delar av världen, utan med stort engagemang och deltagande. Och vokalisterna strålar av glädje. Känslan går genom bildskärmen, och upplevelsen är stark. Musiken spelar en annan roll här än den musik jag lyssnat till tidigare. Något mer annorlunda är svårt att begära. Svårlyssnad musik som jag lärt mig tycka om har inte förändrat mitt lyssnande mer än Brasiliens lättsamma populärmusik. Det hade jag inte väntat mig. Jag utmanar er att också försöka. Börja med länkarna nedan. De leder till artister som inte är särskilt kända i Sverige. Botanisera sedan gärna vidare på YouTube.
Det medges att jag bara skummat brasiliansk populärmusik på ytan. Kanske får jag anledning att revidera min karaktäristik när jag lyssnat mer. Jag kommer med all säkerhet att snart ta mig till Rio för att få vara med i Brasiliens musikaliska äventyr. Brasilien har, efter viss möda, blivit ett av mina musikaliska hemländer. Och jag känner som när jag som barn började lyssna på engelskspråkig rock- och popmusik. Jag förstod inget av texterna, men jag upplevde ändå starkt musiken. Kanske tack vare att jag inte förstod texterna.
Jag återkommer så småningom med enskilda brasilianska artister i fokus.
Roberta Sá: Samba De Um Minuto