Mariza

En lysande stjärna

Fadon med sin melankoli karaktäriseras ibland som Portugals blues. De två musikstilarna har faktiskt också i någon mån gemensamt ursprung genom att det i båda finns influenser från afrikanska slavars musik. Fadon har även influerats av portugisiska sjömanssånger, och det finns inslag av såväl arabisk som brasiliansk musik. Fadon uttrycker längtan, kärlek, smärta och sorg, och den behandlar ofta havet och de fattiga människornas liv. Men det finns också mer gladlynt fado. De två slagen av fado har olika geografiskt ursprung. Den sorgsna härstammar främst från Lissabon och den mer gladlynta från universitetsstaden Coimbra. Den senare har ofta studentens liv och kärlek som tema.

Fadon söker sina rötter några hundra år tillbaka i tiden. Tillkomsten av den moderna fadon kan mer eller mindre tillskrivas en enda person, den legendariska portugisiska sångerskan Amália Rodrigues. Hon bröt mot de traditionella normerna för hur fado skulle framföras, och breddade därmed intresset för konstformen. När Rodrigues dog 1999 utbröt stor sorg bland fadoälskare, främst naturligtvis i Portugal, och tre dagars landssorg proklamerades.

Idag hålls traditionen levande och utvecklas av många fadoartister. Om någon bland alla dessa kan sägas vara Rodrigues arvtagerska så är det sångerskan Mariza. Vid den TV-sända minnesstunden för Rodrigues fick den då okända Mariza framträda med en av Rodrigues välkända sånger. Marizas framförande fick ett enormt genomslag, och över en natt blev hon en hyllad fadosångerska – vilket var lite överraskande, inte minst för henne själv, eftersom hon tidigare tvekat mellan olika genrer. Fadon hade för hennes del under perioder fått stå tillbaka för jazz och bossa nova.

Men det var givetvis ingen slump att Mariza fick sjunga på minnesstunden. Rodrigues gitarrist Jorge Fernando hade upptäckt Mariza redan som ung, men av olika skäl hade hon inte koncentrerat sig på fadon. Ofta fick Mariza höra att hon sjöng fado på ett ”annorlunda” sätt, vilket hon tolkade som kritik – och hon försökte sig då istället på andra genrer. I Marizas omgivning fanns dock de som ville att hon skulle satsa på fadon, och minnesstunden för Rodrigues blev startpunkten för hennes karriär som firad fadosångerska. Jorge Fernando kom att bli hennes kompositör, producent och mentor.

Marizas första album, Fado Em Mim (2001), blev omedelbart en enorm succé i Portugal. Det sålde mångfalt mer än vad som var vanligt för fadoplattor, och inom ett år reste hon på världsturné. Hon har sedan släppt ytterligare fem album på CD samt två konserter på DVD (London och Lissabon). Ingen av de övriga nya fadoartisterna kan mäta sig med den popularitet Mariza rönt. I min bedömning är uppmärksamheten välförtjänt.

Mariza är född i Moçambique av en afrikansk mor med rötterna i Indien. Fadern är från Portugal, och redan som treåring flyttade hon dit. Hon började sjunga fado bara några år senare, därtill uppmuntrad av sin far för att hon lättare skulle bli accepterad i sitt nya hemland. Idag är hon inte enbart accepterad utan också älskad av sina landsmän för sina tolkningar av den portugisiska fadon.

Jag hade på Luciadagen förmånen att se och höra Mariza på en konsert i Hamburg. Den fina gamla konsertsalen i Laeiszhalle var full. Hur skulle den tyska publiken ta emot Mariza och hennes fado? Utan tvekan kan stämningen beskrivas som mycket känslosam och starkt entusiastisk. Reaktionerna från en kvinna på raden framför oss kan exemplifiera. När flera av de välkända sångerna presenterades, eller inleddes utan presentation, förde hon snabbt sina händer mot sin mun och vi hörde henne häftigt andas in och ordlöst ge uttryck för sin rörelse.

Det fanns många portugiser i publiken – kanske en femtedel – och Mariza talade några gånger till dem på portugisiska. Men de utmärkte sig inte i sina reaktioner. Tyskarna runt oss var lika entusiastiska. Uppenbarligen talar hennes musik såväl till portugiser som till nordtyskar.

I Norden är det egentligen enbart i Finland som Mariza har en stor publik. Det tycks finns en gemensam musikkultur i det kontinentala Europa som vi i Sverige endast i begränsad utsträckning tar del av. Utöver den svenska musikkulturen känner vi idag i huvudsak till den brittiska och den USA-importerade – det vill säga den engelskspråkiga. Jag har noterat det tidigare (jfr till exempel texterna om Zaz och Lou Doillon), och slutsatsen är att vi har en stor sångskatt i Europa att utforska och att njuta av.

Och som Mariza noterade vid sin konsert i Hamburg – det finns genom Portugal ett musikaliskt samband mellan Afrika, Europa och Sydamerika. Sambandet har en kolonial bakgrund, men det finns kulturellt befruktande konsekvenser. Ett av dess uttryck kunde publiken njuta av i Hamburg på Luciadagen.

Marizas utomhuskonsert i Lissabon 2006 kan vara en av höjdpunkterna i hennes karriär. Jag kände då inte till henne, men jag har sedan sett konserten många gånger på Youtube. Hon ackompanjeras av en traditionell gitarrgrupp, men också av en stråkorkester. Tillsammans bildar de en magnifik helhet. Och Marizas sång, inlevelse och utstrålning är något av det skönaste i artistväg jag sett och hört. Det går inte att skilja ut hennes personliga värme och skönhet från hennes musikaliska prestation. Det är en musikdramatisk helhet. Ge er själva en timma och upplev konserten på DVD. Hela konserten finns tyvärr inte på YouTube.

Ni får här dock länkar till Lissabonkonsertens mäktiga avslutningsnummer ”Ó Gente Da Minha Terra” framförd i annat sammanhang samt hela Londonkonserten och två duetter.

Ó Gente Da Minha Terra

Londonkonserten 2003

Beijo De Saudade

Meu Fado Meu

1 Thought.

  1. Pingback: Behov av musik – Musik.pm

Comments are closed.