Hiromi Uehara

Hiromi Uehara

Bildkälla: Last.fm

Vid årets version av Ystad Jazz Festival framträdde en av jazzens nya unga internationella fixstjärnor för första gången i Sverige – Hiromi Uehara. Ja, särskilt ny är hon egentligen inte. Hennes första album kom redan 2003, och hon har sedan dess turnerat jorden runt med olika konstellationer av medmusikanter och väckt fascination. Men det var alltså första gången hon spelade i Sverige. Denna gång spelade hon solo.

Hiromi är född i Japan, men verkar nu med USA som bas – om man nu kan säga att en människa som reser så mycket har en bas. Ett faktum som hon kommenterat i stycket Place To Be. Jag hittade Hiromi på nätet för två år sedan, och blev fascinerad. Ja, fascinerad är rätt ord. Men också upprymd. Över hennes musikalitet, hennes känsla och hennes ohöljda spelglädje. Och – det måste sägas – hennes ekvilibrism. Denna ekvilibrism som ibland fått en och annan recensent att lägga en kritisk fotnot till sina i övrigt mycket positiva omdömen. Hon är helt enkelt tekniskt överlägsen det mesta man hört.

Efter hennes framträdande i Ystad, som jag bevistade, läste jag fyra recensioner. Jag har sällan sett så skiftande omdömen. Två av dem var så positiva som man som artist över huvud taget skulle kunna önska sig. (Sydsvenskan och Skånskan, 6 augusti) I dem såg jag uttryck för samma ohöljda glädje som jag själv kände när jag första gången såg Hiromi i Love and Laughter på YouTube – och som jag också kände igen hos mina bänkgrannar i Ystad under det första numret. Glada överraskade leenden, som vid numrets slut ledde fram till ett närmast jubelartat vrål från publiken. Ja, det var faktiskt så. Jag har aldrig tidigare varit med om en sådan publikreaktion, och uppenbarligen inte heller den recensent som kommenterade just publikreaktionen. ”Ett vrål från en glädjechockad publik steg mot det utsmyckade taket.”

Det fanns dock åtminstone en i publiken som inte blev lika begeistrad – recensenten från Ystads Allehanda (5 augusti). Han konstaterade istället att en så begåvad artist som Hiromi inte skulle ägna sig åt sådant publikfriande och simpelt bondfångeri som han ansåg att Hiromi gjort sig skyldig till. Ekvilibrism och tangentfyrverkeri dominerade på bekostnad av ett konstnärligt uttryck. Hiromi och hennes musik liknades vid Robert Wells och hans ekvilibrism, som gett framgångar i just Japan. Ett enda stycke under konserten fann nåd inför skribentens ögon och öron.

En fjärde recension, den från DN:s recensent (8 augusti), var mer balanserad och ställde intressanta frågor. Men i hans recension kunde man också skönja en främlingskänsla inför Hiromis uttryck. Var Hiromis musik hennes egen, eller lekte hon bara med den?

Vad kan förklara de olika bilderna av Hiromis konsert i Ystad? Enbart tycke och smak, eller finns där något mer? Och publikens reaktion? Är den bevis för att anklagelsen om publikfrieri var välgrundad? Eller var publikens kvalifikationer väl så goda som Ystadrecensentens? Det är ju ingen dussinpublik som tar sig till jazzfestival.

Till att börja med måste konstateras att det inte enbart finns en Hiromi. I sina olika konstellationer, och även inom ramen för en spelkväll, spelar hon mycket olika musik. När hon spelar solo, som i Ystad, fyller hon scenen med sina toner på ett annat sätt än när hon har medmusikanter. Av det skälet var nog en solokonsert inte idealisk att bevista för Ystadrecensenten. Men han var som sagt rätt ensam i publiken om sin upplevelse.

Så vad tycker då undertecknad? Hiromi är verkligen enastående i sin teknik. Men – och det är ett viktigt men – i mitt tycke lyckas Hiromi använda sin ekvilibrism för att skapa ett starkt uttryck, en känsla och en personlighet, som jag gillar. Tekniken är just en teknik för att skapa det uttrycket. Hör man inte det uttrycket hör man bara teknik. Det är att beklaga. Lyssna till exempel på de toner som väller fram i vackra Old Castle, by the river, in the middle of the forest, gärna live på YouTube. Och lyssna på det enormt fina samspelet mellan Hiromi och hennes medmusikanter.

Sedan finns det något i uttrycket som ibland kan vara förbryllande. I hennes närmast symfoniska kompositioner inleds inte sällan styckena med ett mycket lättlyssnat tema (lättdrucket, för att tala i vintermer), som hon i slutet återvänder till. Däremellan kan passagerna ibland vara mycket svåra att ta till sig. Mycket långt från publikfrieri. Men på något sätt får hon ändå alltid ihop det hela till en spännande och njutbar helhet. Det som förbryllar är att kontrasten är så stor. Som stor jazzmusiker får man spela svårlyssnat, men får man spela så lättlyssnat?

Vad är det då vi hör i Hiromis musik? Varifrån kommer hennes uttryck? Främlingskänslan som DN-recensenten ger uttryck för, liksom Ystadskribenten som dissar Japan, tror jag är något på spåret. Hiromi kommer från en kulturkrets där några recensenter måhända inte känner sig hemma. Även om Hiromis musik är tydligt västinfluerad finns där också något mer, något som man kanske kan föra tillbaka till det japanska. Ett land där perfektionen hyllas framför originaliteten, men där också uttrycket är mycket viktigt. Ett uttryck som man upprepar gång på gång för att uppnå just perfektionen. Det förhållningssättet ger en annan estetik än den västerländska. Och en annan livsfilosofi. Man kan naturligtvis sätta den västerländska estetiken på piedestal och raljera över det japanska, men det känns inte särskilt intressant. Kontrasten mellan synsätten berikar och utvecklar vår sensibilitet och fattningsförmåga.

Möjligen finns inslag också från två andra kulturer som skapar främlingskänsla hos en del lyssnare – kvinnlig kultur och ungdomlig kultur. Båda respektlösa inför en tradition som anger vad man får göra respektive vad man inte får göra som jazzpianist. Hiromi spelar avancerad svårgenomtränglig musik och mycket lättsmält musik med samma spelglädje. Och hon räds inte att använda ekvilibrismen för att skapa ett uttryck. Kanske får en artist göra så i Japan? Kanske det också är tillåtet att experimentera så om man är ung? Och om man är kvinna? Jag har liksom vissa recensenter inledningsvis känt tveksamhet inför en del av dragen i Hiromis musik, men bestämt mig för att hon ger mig möjlighet att skåda in i kulturer som jag bara delvis förstår. Det är en viktig del av glädjen med att följa Hiromi. Testa gärna er själva när Hiromi kommer till Stockholm Jazz Festival den 7 oktober. Eller hemma framför datorn med YouTube – och bra högtalare.

Place To Be

Love and Laughter

Old Castle, by the river, in the middle of the forest

 

2 Thoughts.

  1. Pingback: Från Hiromi Uehara till Maria Rita – Musik.pm

  2. Pingback: Behov av musik – Musik.pm

Comments are closed.