Céu

Bildkälla: Last FM

Bildkälla: Last FM

Då och då har toner från det andra Amerika – det södra – hörts bland myllret av tonerna från det norra Amerika och tonerna från Europa. Men det har inte varit många som hörts tydligt i bruset. En Antônio Carlos Jobim, en José Feliciano, en Carlos Santana, en Eliane Elias, ett Gotan Project (bara delvis från latinamerika) – och några till.

Man kan naturligtvis tro att det beror på kommersiella krafter. Dessa brukar kunna skilja sådant som går att sälja från sådant som inte går att sälja. Av någon anledning finns här en tvekan. Jag kan känna den inom mig själv. Musiken ligger på ett sätt nära musik jag tycker om, men det finns något som gör att den sällan griper tag i mig. Varför engagerar latinamerikansk musik mig oftast inte? Varför är den musikens själ inte i harmoni med min livsrytm och livston?

Kanske har jag nu ändå funnit en väg in i det latinamerikanska – den brasilianska sångerskan Céu (Maria do Céu Whitaker Poças). Hennes musik är inte i första hand traditionell. Tvärtom innehåller den många nya ljudbilder, men musiken har en melodisk och rytmisk bas i det latinamerikanska. Jag vet inte exakt vad det är i hennes musik som gör att jag börjar lyssna mer intensivt, men någon slags bro till mina tidigare erfarenheter bygger hon. Musiken är ändå något helt nytt för mig.

Allt eftersom jag lyssnar vidgar jag mitt perspektiv och tar till mig mer och mer. Det är som om Céu möter mig vid den brasilianska havsstranden och för mig in i den musikaliska regnskogen.  Där väntar en fantasieggande ljudmatta och Céu börjar sjunga. 10 Contados. Jag är fast.

Det jag tidigare i det latinamerikanska uppfattat som en ström av toner som flyter mig förbi blir med Céu en urkraft som drar mig med. Och mycket som tidigare varit mig kärt i musiken släpper jag – i varje fall tillsammans med Céu. Jag litar på henne. Vi fortsätter ett stycke till och där dyker hennes band upp. Det har inte många medlemmar, och spelar dessutom med urskiljning. Allt är sparsamt och lättjefullt, men svänger ändå. Malemolência.

Sedan lyssnar jag hela dagen på sådan musik som  jag aldrig lyssnat till förut. Grains de Beauté Musiken finns utgiven på hennes tre album CéU (2005), Vagarosa (2009) och Caravana Sereia Bloom (2012). En del låter konstigt, annat låter lite falskt, men jag låter mig inte störas. Och så blir det kväll och Céu sjunger Véu da Noite – nattens slöja.  Detta kan vara början på något nytt.

1 Thought.

  1. Pingback: Strandhugg i Brasilien – Musik.pm

Comments are closed.