Stacey Kent

Bildkälla: Business Feminin

Bildkälla: Business Feminin

En förtrollande kväll på Nefertiti

Jazzsångerskan Stacey Kent föddes i USA 1968. Efter examen från Sarah Lawrence College i Bronxville, NY – ett Liberal Arts College där ”performing arts” spelar en viktig roll – flyttade hon till England. Under studietiden vid Guildhall School of Music and Drama i London träffade hon sin blivande man och medmusikant, saxofonisten Jim Tomlinson.

Jag hörde Stacey Kent första gången för cirka tio år sedan på en konsert i den lilla salongen i Göteborgs stadsbiblioteks källarvåning. Med kunskap om min musiksmak hade en god vän tipsat mig om Stacey, och när hon nu kom till Göteborg ville jag gärna höra henne. Stacey och hennes band – där hennes man ingick – var skickliga jazzmusiker, men jag fastnade ändå inte tillräckligt mycket för musiken för att därefter aktivt följa henne. Några skivor har jag köpt som jag då och då har lyssnat till, men jag har oftast prioriterat att lyssna på andra artister. Musiken har inte fångat mig. Stacey har fortsatt turnera och har uppträtt i många både stora och små sammanhang världen över, men jag har aldrig varit där.

I början av september i år noterade jag att Stacey och hennes band skulle komma till jazzklubben Nefertiti i Göteborg, och vi beslöt att besöka klubben tillsammans med goda vänner. Så småningom insåg jag att datumet för hennes spelning sammanföll med ”födelsedagen” för Musik.pm. Den 27 september hade det passerat två år sedan den första texten publicerades. Besöket på Nefertiti och Staceys spelning blev därmed ett sätt att fira, men jag hade ingen tanke om att det skulle leda till en text för Musik.pm. Jag hade fel.

Den spelning uppdelad i två sets som vi fick vara med om på Nefertiti var en av de mest förtrollande vi och våra vänner hade varit med om. Den intima klubblokalen utgör en tacksam fond, men långt ifrån alla artister kan tillgodogöra sig den fördelen. Men Stacey Kents intima musik och vänligt personliga tilltal passade lokalen med dess närhet till publiken som hand i handske.

Men vad var det som hade förändrats – utöver lokalen? Var det kanske jag? Under en tioårsperiod hinner man lyssna på mycket musik, och smaken förändras och utvecklas. Hade jag kunnat vara med om konserten för tio år sedan med min nuvarande känsla för musik skulle jag kanske ha tagit djupare intryck. Det är en möjlig förklaring till skillnaden i upplevelse, men jag tror inte att det är den enda.

Efter framträdandet på Nefertiti köpte jag givetvis Staceys senaste album The Changing Lights – och fick det signerat – och jämför jag det albumet med de album jag haft sedan länge registrerar jag förändringar. Det handlar dels om repertoar, dels om uttryck. Om vi börjar med hennes uttryck så har det alltid haft ett mått av ”lätthet”. Stacey har en ljus röst, och hennes sång har närmast ”flutit” fram på ett lättsamt sätt. Det har inte riktigt passat mig. Men på hennes senaste album finns ett mer markerat och intensivt uttryck, och när jag lyssnar till flera andra tidigare album visar det sig att den förändringen startade för ett bra tag sedan. Jag har bara inte gett mig själv tillfälle att uppmärksamma det.

Repertoaren har också förändrats. Till jazzklassiker i den amerikanska traditionen och sånger ur The American Songbook har Stacey och hennes band fogat musik från Brasilien och Frankrike. Staceys delvis nya uttryck passar den brasilianska Bossa Novan perfekt. Ja, jag skulle vilja säga att hon gör större rättvisa åt till exempel Antõnio Carlos Jobims låtar än vad många brasilianska sångare gör. Hennes lätthet passar Bossan och de brasilianska balladerna, och hennes intensitet ger lite mer känsla och tyngd än vad jag hört i brasilianska tolkningar. Stacey balanserar lätthet och känslomässig tyngd perfekt. Och även det franska vismaterialet gör hon på liknande sätt underskön musik av.

Men det är nog fel att enbart uppmärksamma Staceys utveckling som förklaring till det ”nya” uttryck jag tycker mig uppleva. Sedan länge backas Stacey upp av sin man Jim Tomlinson på saxofon och flöjt. Han skriver också en del av hennes material. De båda har under åren omgett sig med olika musiker. Jims fina bidrag som kompositör och musiker är viktiga för uttrycket, och även övriga medlemmar i det band vi hörde var av hög klass. Det är helt enkelt hela konstellationen av Stacey, Jim och bandet som skapar det uttryck vi förälskar oss i. Stacey ackompanjerade för övrigt sig själv fint på gitarr i flera låtar.

Kanske är det så att jag, när jag nu hittat en väg in i Staceys musik, kan få större utbyte av hennes tidigare material. Det återstår att se. Men nu längtar jag främst efter fler upptäcktsfärder i Brasilien och Frankrike.

När man är med om något stort är det inte alltid man inser det omedelbart. Ibland sker det först efteråt, och man sörjer lite över att man inte kunde inse och känna fullt ut när upplevelsen pågick. På Nefertiti växte vår känsla gradvis fram, och i pausen mellan de två seten var vi klara över att vi var med om något för oss unikt. Och vi blev inte besvikna under det andra setet. Vi kunde då både inse, och fullt ut uppleva, vad vi var med om medan det ännu pågick – musik som gjorde livet intensivt och kärleksfullt, men också lätt.

Och i min CD-samling finns nu albumet The Changing Lights, som Stacey Kent signerat med hälsningen ”Happy birthday Musik.pm!”. Det kommer att vårdas ömt, men ändå spelas ofta.

 

Mer:

How Insensitive

Mai Uma Vez

Waiter, Oh Waiter

O Barquinho

Chanson Légère

Les Eaux de Mars

Jardin d’Hiver

Ces Petits Riens

2014-09-28 17.05.35