Melody Gardot

Melody Gardot och hennes band

Det är den 15 juli 2009 och klockan närmar sig 21.00. Vi är i Molde och sitter i Bjørnsonhusets intima konsertsal. Strax ska Melody Gardot göra entré tillsammans med sin ackompanjerande grupp. Någon gång under vintern har jag hittat henne på Internet i sökandet efter ny musik. Hennes röst, både mjuk och stark, både ren och rökig, fångade mig. Låten var en enkel och effektiv blueslåt som hon skrivit själv, Worrisome Heart. Och nu är vi här för att se henne.

Det är nog ingen tillfällighet att vi är i Norge. Jag har en känsla av att man där ofta tidigare hittar och engagerar nya internationella artister än vad vi gör i Sverige. I det här fallet är framträdandet en del av den årliga fina jazzfestival man arrangerar i Molde – en begivenhet som engagerar stora delar av stadens befolkning.

Nu gör Melody entré. Belysningen på scenen är dämpad, och hon bär stora mörka glasögon. På vägen fram till den höga stol hon sätter sig på stödjer hon sig på en käpp. Hennes grupp formerar sig bakom henne och de börjar spela. Musiken kommer från hennes två första album Worrisome Heart (2006/2008) och My One And Only Thrill (2009), men också från hennes allra första skiva Some Lessons, The Bedroom Sessions (2005) – en EP som numera inte finns att köpa. Låtarna är mjuka, ibland med bluesfärg, och ofta bedövande vackra. Stämningen är magisk – något bättre uttryck finns inte.

Där finns också en ingrediens som bryter av, men som ändå bidrar till stämningen – ungefär som ”comic relief” gör i drama. Den till synes spröda människan på scenen – uppenbart fysiskt handikappad och med ett bitterljuvt uttryck i sin sång – är tuff, rolig och rapp i sina mellansnack. Men tonen är fortfarande mjuk och intim – och Melody Gardot har stil. Hon ger intryck av att vara en intelligent och stark kvinna som fått tuffa törnar i livet. Och som kanske med hjälp av dem fått ett annat konstnärligt djup än hon hade kunnat erövra utan dem.

Vid det här laget är nog Melodys historia välkänd, men den som vill läsa om den kan till exempel göra det här. Kort kan bara sägas att hon blev svårt skadad när hon cyklade och blev påkörd av en bilist, som sedan försvann från platsen. Hon fick svåra rygg- och bäckenskador, och förlorade dessutom minne och talförmåga. Melody kunde så småningom gå igen, och minne och talförmåga återkom. Musiken utgjorde en viktig del av terapin, och hon lärde sig spela gitarr eftersom hon inte kunde spela sitt vanliga instrument – piano – i sjuksängen. Många av hennes kompositioner tillkom under hennes konvalescens. I Some Lessons reflekterar hon över det som hänt henne. Numera framför hon aldrig den sången. Den känns alltför privat.

Smärtan har varit Melodys följeslagare sedan olyckan, liksom hennes känslighet för starkt ljus. (Därav hennes mörka glasögon.) Vid en konsert på l’Olympia i Paris i april 2010 var det uppenbarligen något som besvärade henne. Hon gjorde entré 45 minuter efter utsatt tid, vilket gjorde fransmännen irriterade. Men Melody lyckades snabbt vända publiken, och applåderna ville aldrig ta slut efter det sista numret. Men extranumret dröjde, och långt senare kom hon ut på scenen igen, gråtande och utan sin scenperuk. Min tolkning var att Melody kämpat sig igenom sin konsert, och sedan kände att hon inte orkade mer. Men det blev ändå ett bejublat extranummer. Fransmännen älskar Melody Gardot, och Melody älskar Frankrike.

Konserten i Paris var dock något helt annat än den i Molde. Ljus och ljud var inte lika dämpat som i Molde, och låtformaten var friare i förhållande till skivinspelningarna – vilket innebar att Melodys medmusikanter fick mer framträdande roller. De var i Paris också nya och fler – endast trumslagaren fanns kvar från den första turnén – och de gavs rika tillfällen till solon. Melody hade bytt det mjuka och intima scenformatet till ett mer intensivt och hett format. Hon satt inte heller längre stilla under konserten, utan inom ramen för sin rörelseförmåga utförde hon små dansnummer på scenen.

I maj samma år framförde Melody samma produktion på konserthuset i Göteborg, och det var nog den bästa konsert jag sett henne göra. Den konsert som i Paris delvis kom att präglas av att hon troligen var indisponerad och spänd var nu förvandlad till en väl intrimmad show med stark musik och ett mycket proffsigt framförande. Det sprakade av musikalitet och liv på scenen. Melody var, och är numera, en skicklig entertainer. Hon har på några år utvecklats starkt som artist, vilket framgår av de exempel på scenframträdanden som länkarna nedan leder till. Med några få undantag skriver Melody sedan starten av karriären själv den musik hon framför.

Hennes senaste skiva, The Absence (2012), har jag hittills haft lite svårare att ta till mig än hennes tidigare. Musiken formar snarare ett jämnt flöde än melodier och harmonier som griper tag. Men åter igen har Melody gett ett annat liv till sina låtar på scen än på skiva. Konserten på Wiener Staatsoper i juli i år, med många av hennes senaste låtar, var magnifik. Och det är den produktionen som hon nu kommer till Sverige med. Själv ska jag se henne den 4 december på Lisebergshallen i Göteborg. Jag tycker att musik sällan gör sig bra på idrottsarenor, men jag hoppas att Melody och hennes fina medmusikanter ska få mig att glömma att vi sitter i en handbollshall. Förutsättningarna är hyggliga att de lyckas.

 

Mer:

Over The Rainbow

Goodnite

Les Étoiles

Your Heart Is As Black As Night

Mira