Vem har hört Places?
Trots att det släpptes i september 2012 i Europa, och i juni 2013 i USA, har jag inte sett att Lou Doillons debutalbum Places blivit recenserat i svensk media. I varje fall hittar inte min sökmotor någon sådan recension. Träffarna handlar istället främst om hennes modellkarriär. I utländska medier finns dock gott om recensioner av albumet – i Europa, USA och Australien. Betygen sträcker sig från positiva till mycket positiva – ibland med inslag av förvåning.
Lou Doillon är inte vem som helst. Hon är dotter till den franske regissören Jaque Doillon och den brittiska skådespelerskan och sångerskan Jane Birkin – i Sverige förmodligen främst känd genom inspelningen av Je t’aime… moi non plus tillsammans med Serge Gainsbourg. Lou har ett antal mer eller mindre kända halvsyskon. Skådespelerskan och sångerskan Charlotte Gainsbourg är den som rönt mest uppmärksamhet. Lous halvsyster Kate Berry dog nyligen efter ett fall, och det spekuleras i att hon tog sitt liv. Lou själv har medverkat i spelfilmer och har en framgångsrik modellkarriär bakom sig – och kanske framför sig. Hennes insatser i det offentliga livet har inte alltid mötts av god press, men med sitt personliga utseende har hon erövrat en stark position i modellvärlden.
Med den bakgrunden kunde man vänta sig ett fortsatt offentligt liv i någon skepnad, men kanske inte att hon skulle träda fram som kompetent singer-songwriter med egna sånger om allvarliga ting. Sånger om olyckliga förhållanden, som hon framför på ett trovärdigt sätt med starkt personlig röst. Om orimliga idealiserande krav som förbyts i besvikelse och orimlig svartmålning. (Devil or Angel) Om att gång på gång hamna i utnyttjande förhållanden. (Same Old Game) Om styrka och visshet som förbyts i vilsenhet – och kanske öppenhet. (Defiant) Och så vidare.
Albumet är klart värt att lyssna till, och det är naturligt att ställa frågan om Lou nu måste välja väg. Kan hon vandra vidare på en karriär som seriös singer-songwriter och fortfarande leva i en modevärld som så mycket handlar om yta? Det är en fråga om inre balans, och musiken kan då antingen skapa just balans – eller göra det omöjligt att leva vidare i modevärlden. Det handlar också om vad Lous publik, det vill säga vi, vill acceptera.
Tråkigast skulle det vara om Places blev hennes enda album, men så måste det nog inte bli. Det faktum att debutalbumet sålde dubbel platina i Frankrike, och gav henne en fransk grammy som årets bästa kvinnliga artist, bör inspirera till en fortsättning. Och det faktum att Places släpptes för snart två år sedan skulle kunna innebära att nästa album snart blir verklighet. Låt oss hoppas det.
Pingback: Mariza – Musik.pm