Gin Wigmore

Bild från omslaget till Gravel & Wine

Musikalisk skattjakt som slutade i Nya Zeeland

Företag som säljer musik på nätet förser ofta sina kunder med information om musik som antas ligga nära den musik kunden gillar. ”Andra kunder som köpt det album du just nu tittar på köpte även dessa album”, berättar till exempel Amazon. Spotify förser oss med en liknande teknik.

För den som vill hitta ny musik är den tekniken ett värdefullt redskap. Man behöver inte stanna vid de första förslagen, utan kan gå vidare och se vilka artister som i sin tur associeras med dessa förslag, och så vidare. Arbetet kräver visserligen en del tålamod eftersom många av de artister man får tips om är ointressanta eller bleka kopior av den artist man gillar – men efter några timmar, där man följt olika trådar, kan man ibland ha funnit en fantastisk artist som man kanske inte skulle ha funnit på annat sätt. I varje fall inte förrän långt senare, när artistens rykte eventuellt letat sig fram till Sverige.

Så gick det till när jag i mars 2012 hittade Gin Wigmore från Nya Zeeland. Jag minns idag inte vilken ingångsartist jag använde för att leta mig fram till henne, men det kan mycket väl ha varit Amy Winehouse. Efter att, med hjälp av YouTube och Spotify, ha testat en lång rad anvisade artister utan att ha fått napp skar plötsligt Gins röst genom rummet. När man hör den rösten vet man att man hittat guld. Inte enbart för att rösten är mycket speciell, utan också för att den röjer en stark personlighet med stor professionalitet. Kort sagt – en helgjuten artist.

Det intrycket stärks när man lyssnar till den stora variationen i hennes fina låtmaterial. Gin skriver alla sina låtar själv eller tillsammans med kolleger. Allt från vackra ballader som Hallelujah och Dying Day till fräck rockmusik som Oh My och Man Like That. Svängig country som i Sweet Hell och medryckande folkrock som i Devil In Me. Om det nu är rätt etiketter.

Gins första platta, en EP som också fick titeln Extended Play, kom 2008. Där finns bland annat den personliga Hallelujah, som Gin skrev som en hyllning till sin far en tid efter hans bortgång. (Läs gärna mer om Gins bakgrund här.) Därefter har hon gett ut två album, Holy Smoke och Gravel & Wine, och ett antal singlar. Alla låtar på EP:n och de två albumen är riktigt bra. Inte ett enda svagt kort. Köp rekommenderas varmt.

Några låtar talar naturligtvis till mig mer än andra. Tre ballader från det första albumet gillar jag särskilt mycket – den mäktiga New Revolution och de mer nedtonade Golden Ship och Dying Day. Och Too Late for Lovers. Men de sticker inte ut särskilt mycket från resten. Allt är nämligen bra, och albumet är skickligt sammansatt.

På det andra albumet, Gravel & Wine, utforskar Gin vår mörka sida med hjälp av några ovana och intressanta klanger, men det blir vare sig dystert eller enahanda. Låtmaterialet är rikt varierat och det är definitivt en platta det är svårt att sitta still till.

Gin har naturligtvis turnerat i sin del av världen, Nya Zeeland och Australien, men också gett konserter i USA. Nu är det dags för Europa. Den 18 oktober spelar hon i Berlin och den 25 oktober i London. Har ni möjlighet så…

2 Thoughts.

  1. Pingback: Lucy Woodward – Musik.pm

  2. Pingback: Behov av musik – Musik.pm

Comments are closed.