Bildkälla: Last FM
Efter upptäckten av Céus annorlunda brasilianska musik gjorde jag en djupdykning i det brasilianska. Dock utan att ännu ha funnit något som fått mig att lyssna särskilt uppmärksamt. Istället ledde Internets musikaliska associationer mig till Portugal och fadomusiken. Den portugisiska bluesen har jag då och då lyssnat förstrött till, men aldrig riktigt stannat vid. Men Ana Moura fick mig för någon månad sedan att stanna upp och att lyssna. Som så ofta numera var Youtube platsen för första mötet, och att se henne sjunga ger en extra dimension åt upplevelsen. Utan att riktigt förstå varför dras man in i Anas fadovärld.
Ana beskrivs idag som en av de starkast lysande fadosångerskorna. Ibland är hennes musik modernare än den klassiska fadon. Hon använder ofta en större ackompanjerande grupp än vad som varit vanligt i fadomusiken. Då och då sjunger och spelar Ana och hennes medmusikanter snabbt och medryckande – men likväl själfullt. Jag tycker mycket om just medmusikanternas ackompanjemang. De utgör tillsammans med Anas starka närvaro en helhet, men likväl kan man klart urskilja deras bidrag och känsla.
Kanske är de sånger som fångar mig inte särskilt traditionella. Kanske någon tycker att de närmar sig andra genrer alltför mycket. Det må vara hänt. För mig skapar de en möjlighet att närma mig fadon.
Och nu kommer Ana till Sverige igen. Hon spelar på konserthuset i Stockholm den 10 oktober och på Stora teatern i Göteborg den 11 oktober. Det blir första gången jag ser henne. Hon lär vara något alldeles extra att se och höra livs levande.